På bussen till jobbet idag läste jag ut Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda, en arg och sprakande bok som jag tyckte väldigt mycket om. Lea, Avishag och Yael är alla kring aderton år gamla och gör militärtjänstgöring i den israeliska armén. Det är en hård och samtidigt tråkig värld de har hamnat i, en värld där det är jäkligt svårt att hålla reda på sig själv, särskilt om man samtidigt försöker komma på vem man är.
Boianjius språk är häftigt, jag tycker om att romanen är fragmentarisk men ändå inte osammanhängande, perspektiven skiftar, berättargreppet skiftar, men genom hela boken löper ändå samma stämning av ett envetet trots, en ovilja att känna sig kuvad. Skulle jag vara på jobb (vilket jag är just nu även om det är min rast) och jämföra den med något annat i vårt sortiment skulle jag antingen peka på Sofi Oksanen eller Silvia Avallone. Men det här är bättre. Mer poetiskt. Mer hoppingivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar