Ibland ser jag med ett halvt öga, på de där som liksom bara åker, bockar av rörelse efter rörelse, men liksom försvinner. Det är alltid dramatik. Någon hoppar av, någon faller och slår i höften, kliver upp och fortsätter ändå. Nerverna utanpå huden, kanske är det just det. Att det går att andas in deras osäkerhet, eller deras totala lugn. För sen kommer någon in som det inte går att sluta titta på, någon som är där, på plats i sin egen kropp, och man håller andan varje gång de tar sats.
Bråkdelen av en sekund då man inte vet om de ska landa tryggt eller falla.
Så mycket symbolik, men också, skickligheten. Att det övergår mitt förstånd hur de klarar av att inte bara smälta isen av nervositet.
2 kommentarer:
Tack för att du en gång tipsade mej om Clarice Lispector.
Gussigne sån läsning..!
Hon är så bra att jag inte vågar läsa henne för ofta för jag är rädd för att få dåndimpen. Vad glad jag blir av att du också tycker om henne!
Skicka en kommentar