Läser vad Ellen skriver om att komma hem från en resa och känna förvirring och kommer att tänka på då vi åkte till London med vår ämnesförening, det måste ha varit 2008. Jag tror aldrig att jag har känt en så tung hemkomstkänsla som efter den resan, när vi satt på tåget från London mot flygplatsen minns jag att det kändes så fysiskt, som om min kropp var på väg åt fel håll. Det var dels på grund av att det hade varit en fruktansvärt rolig resa, dels för att jag då verkligen längtade bort från Åbo.
Det är inte roligt när man bara vill gråta när man kommer hem. Den där rastlösheten som Ellen skriver om, det är en konstig sak att känna särskilt om man inte vet vad man vill. Det är som ett slags omvänd hemlängtan och den kan få saker och ting att skava. Jag tror att jag hade mycket av den känslan när jag just hade flyttat till Göteborg. Jag hade svårt att landa. Det hade nog mycket att göra med var jag bodde och vad jag sysslade med. Jag landade ju sen, men det tog minsann sin tid.
Jag har ingen fin slutkläm på de här tankarna, förutom att jag kände igen mig, och att det var väldigt fint skrivet.
1 kommentar:
Jag vet vad ni båda menar, och jag håller med er. Jag upplever precis samma förvirrande känsla varje gång jag körs till Vasa flygfält och stiger på det där planet till Berlin. Och jag gråter alltid när jag åker flyg och tåg ensam. För jag känner mig väldigt vilse där bland molnen och åkrarna. När jag kommer in i vår lägenhet i Berlin känns det som om jag inte känner igen stället, och jag måste påminna mig själv om vad det var som hände precis innan jag åkte från Berlin. Jag känner mig inte normal förrän jag haft en normal arbetsdag och träffat vänner.
Skicka en kommentar