Som jag har stått på tå i helgen, försökt tyda människors utseenden. Det går att se på folk att de är kända, och när man jobbar på flygplats under Way Out West-helgen är det rätt stor ruljans på kändisfronten.
Fast de flesta har jag inte känt igen, bara kategoriserat som kändisar. Nåväl.
Läste ut Teju Coles Öppen stad, en stream of consciousness-liknande roman som följer en man som promenerar runt i främst New York där han verkar jagas av en tomhetskänsla som tvingar honom att fylla sin omgivning med mening. En typisk flanörroman med intressanta politiska diskussioner om förtryck och utanförskap. Ju mer jag läste desto mindre gillade jag huvudpersonen, en glidning som jag tyckte om. Det är på något sätt uppfriskande att upptäcka att det kanske inte är meningen att man ska tycka att huvudpersonen är den mest sympatiska människa man nånsin har läst om. Läsvärd bok dock.
Jag tror att jag är lite besatt av att gå. Eller av att läsa om att gå. Älskade ju Cheryl Strayeds Wild, detsamma med Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok. I lördags såg jag filmen Tracks som är baserad på Robyn Davidsons nästan 3000 km långa vandring tvärs över Australien. Jag skulle nog aldrig ge mig på nånting sånt själv, men jag är ofantligt fascinerad av vad det gör med en människas psyke. Jag är nog definitivt mer av en flanör än en långvandrare. Efter att jag hade sett klart filmen gjorde jag en lång bokönskelista som bland annat innehåller Solnits Wanderlust: A History of Walking.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar