Så jag kom av mig lite, en vecka går fort när man inte är van vid att jobba. I fredags åkte jag till Stockholm för att hälsa på syster yster den äldre, hade tänkt ta med mig kameran. Som tur glömde jag den eftersom jag var lite slarvig när jag packade och halva kaffetermosen läckte ut i väskan.
Det var en skön helg. Jag var trött, syrran var trött. Vi traskade runt lite, gick i bokhandlar, åt pizza. Drack bubbel och vaknade sent på söndagen. Satt i varsitt soffhörn och läste. Jag har nog läst mer de senaste två veckorna än under hela semestern, i helgen läste jag först ut Alex Marwoods andra thriller Killer Next Door. Den var både makaber och rolig, dock inget för den som är äckelmagad.
Sen började jag läsa Kjell Westös Hägring 38 någon gång under förmiddagen. Klämde kanske åttio sidor. Satte mig på tåget. Läste de resterande drygt tvåhundra sidorna. Jag har läst ett antal Westöromaner tidigare (periodvis kan jag som bekant snöa in mig på historiska romaner) men Hägring 38 är nog enligt mig en av hans intressantaste hittills. En blandning av riktigt välskrivna karaktärer och en intressant bakgrundshistoria som innehåller spänningselement utan att intrigens konstruktion för den sakens skull tar över gnistan i berättandet. Det är nog också nånting särskilt med att läsa om Finlands historia när man bor i Sverige, medan man bor i Finland blir man så trött på allt tjat om krig hit och dit, man vet allt det där. Men det är så lätt att glömma, och det är roligare att prata med svenskar om Finlands historia om man faktiskt minns hur saker och ting hänger ihop. Så man slipper den där lite anklagande men du är ju från Finland du måste kunna svara på alla mina frågor om allt som har med Finland att göra-blicken.
2 kommentarer:
Jo, Hägring 38 är en av Westös starkaste, du fångar ju styrkorna bra.
Tänk att det skulle den här romanen till för att rätt till orättvisan med den judiska löparens medalj 1938!
Tyvärr var det två personers kommentar om att de överraskats av slutet som gjorde att jag inte överraskades av slutet.
Pappa
Ja, jag hörde också talas om det överraskande slutet men försökte att inte tänka på det. Tyckte som tur att spänningselementet inte var det som bar upp berättelsen, i annat fall hade läsningen nog lidit av att man visste om att det skulle ske nånting "överraskande".
Skicka en kommentar