Paradoxer

Tappade telefonen i gatan, men hittade ett brev från Jessi imorse som jag inte hade sett i gårdagens postskörd.

Har pratat med ca femtontusen teknisk support-människor,* men fick en liten krukväxt av en tacksam kund.

En sån dag. 

Kanske för att det är mitt i veckan, jag minns att jag under Åbotiden aldrig gillade onsdagar för de var så svårdefinierade. Sen skrev jag en uppsats om monster som handlade just om det, att monster är svårdefinierbara.

Den här dagen är ett onsdagsmonster. 

Tack och hej.


*Eller, sagt med andra ord, män förklarar saker för mig.

Messud

Jag drömmer mig bort en aning och läser samtidigt många böcker. Just nu Kvinnan på övervåningen av Claire Messud. Jag har kommit ungefär halvvägs, det är en arg bok, en sårbar bok. 

Vi är den tysta kvinnan i lägenheten längst bort i korridoren, hon som alltid sopsorterar, som ler och hälsar glatt i trappan och bakom vars stängda dörr det aldrig hörs ett knäpp. Vi lever våra liv i stilla förtvivlan, vi kvinnor en trappa upp, med eller utan en satans katt eller odräglig flåsande labrador, och inte en själ märker att vi är rasande.

Jag hade helst läst den på engelska, men när den svenska pocketen nu så lämpligt damp ner på jobbet kunde jag inte låta bli.

Utifrån sett har jag få saker gemensamt med huvudpersonen Nora, men inifrån betraktat... vem har väl inte varit den tysta, rasande kvinnan i lägenheten längst bort i korridoren?

Låt er inte luras av det gulliga (om än snygga) omslaget, det här är på allvar. 

Ytan

Mätt av mat, öl, kaffe, choklad, söndagshäng. Det känns lite som fredag idag även om det logiskt sett är tisdag i min arbetsvecka. Rörigt. 

Tänkte egentligen bara uttrycka min glädje över att jag har köpt ett par byxor idag. Jag har svårt för byxor. Så snygga, men ack så obekväma. Innan dagens köp ägde jag exakt noll par användbara byxor. Men så, på en ställning med kläder som var på väg att fasas ut, hängde de. Ett par dressade svarta brallor som ser rätt eleganta ut. I stretchtyg. Med muddar längst ner. Det kanske ska bli mitt nya stilmotto, business on the outside, femåring on the inside. Tänker bära dessa i evigheters evighet.

Häromdagen hittade jag denna lista på plagg från 00-talet. Helt i enlighet med det beskådade jag idag i en affär ett par svarta byxor med en svart kjol fastsydd ovanpå. Jag måste medge att jag nog gillade just denna underliga företeelse, men jag kan inte säga att jag har saknat den. Andra härliga (Jeppis-?)trender jag minns: höftskynket á la JLo, kedjan man hängde på höften, de lila brallorna, benvärmare över skorna, t-skjortan ovanpå den långärmade tunna tröjan.

Why, oh why?

En världslig dag

Vad jag önskar att fler hade gjort som man gör i Finland idag och firat vändagen. Det är en dag som jag aldrig tycker har varit krystad. Jessi skriver exempelvis jättefint om vänskap idag, på ett sätt som beskriver den där känslan av ett flöde av människor som kommer in i ens liv, ibland utan att man märker det. Är det inte synd att så många missar ett fint tillfälle att uppmärksamma sina vänner och bekanta? Det tycker jag. Sen får folk fira precis hur de vill, personligen är jag bara totalt ointresserad av alla hjärtans-romantik. Fast jag fick faktiskt två hjärtformade geléhallon av en präst idag på jobbet... 

För övrigt har jag sett litegrann på en ny mysdeckare på svtplay som heter Grantchester, helt okej serie, fantastiska kläder. 

Det ser rätt obekvämt ut, men väldigt classy.

(det var inte prästen på bilden som gav mig geléhjärtan)

Den andliga sittningen

För några år sedan, jag tror att det var när jag bodde i studentbostad i Johanneberg, upptäckte jag att Bodil Malmstens loggböcker var utmärkt att läsa på toaletten. Jag kan ha problem med att läsa böcker långsamt, särskilt böcker som är tänkta att läsas i varsam takt men som samtidigt hade varit lätta att blåsa igenom. Utan att gå in på hur långa mina toalettbesök i genomsnitt brukar vara kan jag i alla fall säga att jag har återupptäckt toaletten som en plats för läsning. 

Ibland tycker jag poesi fungerar bra, ett tag höll jag på med Tranströmers samlade dikter. Men mer och mer tycker jag att det passar med lite mer självrannsakande texter, kanske till och med (i brist på ett bättre ord) lite andliga sådana. Eller kanske snarare eftertänksamma texter. Som Bodil Malmstens loggböcker. Korta men tänkvärda stycken. 

Den senaste boken jag plockade hem var Tomas Sjödins Det händer när du vilar. Både han och Tudor-Sandahl (som nog känns mer riktad till någon som är 60+, men jag har alltid tänkt på mig själv som en gaaammal själ...) har ett ganska kristet anslag, men trots att jag inte själv är troende tycker jag att de fungerar väldigt bra att läsa. Efter att ha distanserat mig från en så kristet präglad uppväxtort med allt vad det innebar kan jag tycka att det är skönt att få upptäcka de positiva sidorna med den kristna tron, betoningen på medmänsklighet till exempel.*

Idag är det onsdag och jag är fortfarande förkyld. Både igår och idag har jag haft en konstig känsla av London, dofterna där ute och dagsljuset påminner så om våren där. Det sticker till lite i magen och jag tänker på mina oändliga promenader till och från biblioteket, genom St George's Garden. 

Att jag bodde i den här världen, ganska obegripligt. (bildkälla)

*Behöver nog lägga in ett ganska stort EDIT här: Jag formulerade mig lite flummigt angående kristenhet, vad jag menade var ungefär så här. När jag flyttade från Österbotten hade jag av många olika orsaker en väldigt negativ bild av kristenhet, en ganska ensidig bild som även om den hade sina välgrundade orsaker också blev väldigt fördomsfull. Efter att ha flyttat till Göteborg där det finns en enligt mig ganska stark grupp vänsterkristna var det så skönt för mig att få inse att människor kan vara kristna på många fler olika sätt än jag var medveten om. Jag hade haft rätt mycket fördomar, och hade svårt att förstå att människor kunde vara kristna utan att vara konservativa. Jag är inte troende och jag hör inte till kyrkan. Men det känns skönt att kunna bemöta människor och tankar med en förnyad respekt och förståelse.

Man måndagar sig

Man anar nånting nu, när månen tittar upp över hustaken. Man speglar sig i morgonlampans ljus och ser sig nästan inte, så genomskinlig är huden. Man vill somna om och vakna lite mer, samtidigt. Ta tag, slå slag. Hitta den viktiga anteckningsboken, pricka av. 

Gryning

Bilden blir grynig, man försöker inte igen. Man är inte uppgiven, men man längtar.

Som alla andra

Ni kanske trodde att jag har sovit sen det förra inlägget med tanke på alla tips jag fick. Det hade varit skönt.

För den här veckan kom tröttheten ikapp och nu gror en förkylning i kroppen och solen lyser in genom gardinerna så jag kan låtsas att det egentligen är maj och inte den förhatliga månaden. Men med inställningen vad man än gör i februari så suger det i bagaget känns det faktiskt som om det kanske inte behöver bli så jobbigt. Jag skulle väl inte säga att jag alltid har det soligaste av humör, men ja, jag är nog av det något hurtiga slaget. Och paradoxalt nog är min februariinställning behjälplig för att jag inte ska deppa ner mig i denna transportsträcka. För om jag tänker mig att allt kommer att suga, då kan det ju bara bli bättre.

Så här låter det i min hjärna när febern försöker slå rot.

Det är alltså lördag. Jag ska läsa, äta pizza, spela tv-spel och vila. Inte tänka så mycket, kanske till och med så lite som möjligt.