Fredagslista

Saxad härifrån.

VAD

Gör du nu:

Skriver på min nano-text och packar ihop mina grejor, jag ska åka till Stockholm över helgen och hoppar på tåget direkt efter jobbet.

Gör dig till en dålig människa:

Lågt blodsocker, jag kan bli riktigt störande och kan inte fokusera på någon annan än mig själv.

Vill du arbeta med:

Det jag arbetar med just nu, vilken tur!

Är roligast just nu:

Att se fram emot julen tror jag, jag är så ofattbart trött på grund av mörkret men längtar efter att ha några dagar julledigt och inte göra någonting förutom kolla på gamla filmer och äta god mat. Jo, och en ful liten mjukisdinosaurie som jag köpte förra helgen och som jag placerar ut på olika roliga ställen i lägenheten till Cyklistens munterhet.

Har du på dig nu:

Ett par blåa jeans och en svartvitrandig tröja (som har blivit alldeles sjaskig i de vita partierna efter bara några tvättar, gissar att jag har gjort fel någonstans). 

Äger du för skor:

Diverse halvtrasiga skor plus ett par alldeles nya som jag försöker gå in (aj aj aj). Kan inte bestämma mig om de ska med till Stockholm.

Har du för storlek i skor:

Trettioåtta och en halv. Köpte alldeles för små skor under några år (38) men har gått upp en storlek nu. Saknar halvstorlekarna som alltid fanns i London!

Läser du för bok:

Den jag är mest inne i är Marisha Pessls Night Film som jag - hör och häpna - lyssnar på! Jag tänkte testa detta med ljudbok nu när jag inte har tid att läsa så mycket på grund av skrivandet. Rätt mysigt att lyssna på läskigheter när man tar sig hemåt i mörkret om kvällarna. 

Ska du göra nu:

Försöka klämma ner datorn i någon av väskorna/tygpåsarna och cykla till jobbet.

Mindre än hälften kvar

Jag skriver mig igenom denna månad och hittills har jag klarat kvoten, resultatet blir knappast något extraordinärt men jag har i alla fall en tydligare plan än jag hade förra gången jag var med i NaNoWriMo. En nackdel med projektet är dock att två andra saker faller bort: läsning och yoga. Jag behöver lägga all min extratid på skrivandet, åtminstone på vardagarna, annars finns det inte en chans att jag ska hinna. 

Just nu håller jag fortfarande på med del två i Patrick Melrose-serien, Bad News, och som somna-läsning Agatha Christies Death on the Nile varvat med omläsning av Tana Frenchs Broken Harbour. Den som har läst French fattar varför det är extra passande att läsa just denna bok efter en vecka av att ha vaknat och inte kunnat somna om på grund av konstiga ljud i huset... Det är så mycket annat jag skulle vilja läsa just nu, t.ex. My Name is Lucy Barton av Elizabeth Strout och The Watchmaker of Filigree Street av Natasha Pulley (Jessi, har du läst?).

Men nu skriver jag ju här istället för på min NaNo-text, inte alls bra eftersom jag måste göra mig i ordning till jobbet om en halvtimme. Och ikväll ska jag se The Girl on the Train på bio (har hemskt låga förväntingar, men kul ska det bli) så då lär det inte bli så många ord i dokumentet. 

Exotisk

Säg inte åt mig hur jag ska prata

Säg inte åt mig att jag har den vackraste dialekten och 

att du har sagt åt din man att du skiljer dig om någon finlandssvensk säger 

"ja vill ha dig"

Säg inte åt mig att jag inte ska tappa språket

Säg inte åt mig att det är mycket vackrare när jag bryter på finska än 

när de där andra försöker prata svenska för det låter så hårt

Säg inte åt oss hur vi ska prata

Säg inte att det ena är bättre än det andra

Säg inte att det sjunger

Sjunger jag så sjunger jag du kommer inte att missa det

Svär jag dig rakt upp i ansiktet kommer du inte att tycka att det låter vackert

Säg inte åt mig

att jag låter åländsk

att jag låter gotländsk

att jag låter som en sång

att jag klingar

att jag låter för svensk

att jag inte låter svensk nog

Natten*

Jag avundas alla som åker bort till en ljusare plats den här tiden på året. Det blir allt svårare att värja sig mot mörkret och i kombination med - ja ni vet, all skit som pågår i världen (och världen är också staden man bor i och populismen verkar finnas överallt) just nu är det inte direkt så att man studsar upp från sängen på morgonen. 

 

Jag har dessutom sovit dåligt i mer än en vecka nu vilket inte alls är likt mig. Tyvärr har jag och Cyklisten oturen att huset vi bor i är väldigt lyhört uppåt och neråt, och när man ska gå och lägga sig på kvällen vill man helst inte höra när någons tvättmaskin dundrar eller när någon lyssnar på musik. För det mesta brukar jag försöka vara diplomatisk och förstående men förra veckan knackade jag faktiskt på hos grannen ovanför och bad dem vänligt men bestämt att inte tvätta kläder efter klockan tio på kvällen. Det funkade, hittills i alla fall. Nu tvättar de klockan sex på morgonen istället. 

 

Så mycket som gör att jag allra helst vill gömma huvudet under täcket och vråla 

 

MEN ÄR NI IDIOTER OCH DUMMA I HUVUDET NI FATTAR VÄL ATT MAN INTE SKA FÖRA OVÄSEN EFTER KLOCKAN TIO PÅ KVÄLLEN NÄR FOLK SKA SOVA FÖR HELVETE OCH LÄS FÖR FAN TIDNINGEN OCH SLUTA SÄGA ATT DET FINNS EN MEDIAKONSPIRATION MOT ER SOM ÄR RASISTER OCH STÅ UPP FÖR NÅGOT ANNAT ÄN ERA EGNA FRÄMLINGSFIENTLIGA IDEAL

 

eller något i den stilen. Men det gör jag så klart inte för jag är ingen skrikig person. 

 

Jag undrar däremot om jag inte borde bli det.

 

*Ja, alla ni som har spädbarn hemma kan skratta rått åt detta men jag tänker ändå att det är mysigare att vakna av en bebis än av en centrifugerande tvättmaskin. Eller?

------ -----

Vad säger man idag? Inte särskilt mycket. Man jobbar på. Går på lunch. Pratar om det lilla och inte om det stora. 

Imorgon har jag (och drygt tjugo andra) dejt med en världskänd författare. 

Kanske att man flyr in i fiktionen, som så många gånger förr.

Wow!

Man måste hålla ordning på saker och ting, även sådan som man inte förstod.

Ibland ramlar man över en bok som verkligen präglar ens vardag, inte nödvändigtvis på grund av att den rör vid något bekant inom en, utan för att den är en hel värld och man inte slutar befinna sig i den världen när man har lagt boken ifrån sig. Elizabeth Gilberts historiska roman Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter är en sån bok. 

Det är en härligt klassisk historisk roman (i utsökt översättning av Lena Torndahl) som med ett behagligt tempo berättar historien om den kvinnliga botanikern Alma Whittaker och hennes försök att begripa och förklara sin omvärld. Hon växer upp i en naturvetenskapligt intresserad familj där konversation värderas högt och känslomässiga uttryck anses onödiga och blir följaktligen skicklig på det första och usel på det andra. Jag har bott i boken i en vecka nu och när jag läste ut den för några minuter sen blev jag tvungen att säga det högt: 

"Wow!"

Jag är fylld av beundran över författare som lyckas hålla ihop 600 sidor historisk roman utan att det blir varken tråkigt, repetitivt, torrt eller undervisande. Samtidigt misstänker jag att den som inte har så mycket till övers för historiska romaner kan uppfatta Alma Whittakers... som just det; långsam och lite torr. För tempot är - precis som bokens huvudperson - lugnt och sakligt. Men den som gillar att läsa en riktigt skön berättelse där tillåter karaktärerna att vara karaktärer (det där sköna i känslan av att läsa och underhållas, att veta att det här är skrivet för min njutning) borde rimligtvis tycka väldigt mycket om den här boken. Den handlar också om betydligt mer än botanik även om det är botaniken som styr Almas varseblivning, hon skulle helst systematisera allt hon ser, vare sig det är hennes familjemedlemmar eller mossorna i skogen.

 

NaNoWriMo

Sanningen är att jag skriver här just nu för att jag undviker att skriva annat. Som någon kanske har sett här på sidan om ska jag försöka mig på NaNoWriMo i år igen, det går alltså ut på att man ska skriva 50 000 ord på 30 dagar under november. Jag var också med för två tre år sen och hade då knappt ens en flummig idé om vad jag kanske ville skriva, men fick ändå ihop det. Det var som ett bevis för mig själv att jag kan skriva så långt om jag är tvungen. Men ärligt talat blev det jag skrev riktigt, riktigt oanvändbart. Fast det gjorde inte så mycket eftersom jag ändå hade bevisat för mig själv att jag kunde skriva den textmassan bara jag koncentrerade mig.

I år har jag något av en lite mindre flummig idé, någon form av intrig och lite tydligare riktning. Skulle det inte vara ironiskt om det gjorde att jag inte klarade projektet? 

Idag är jag hemma från jobbet, såklart inte på grund av NaNo, utan för att jag är sjuk. Huvudet fullt av snor och trötthet, trodde jag skulle klara mig med en förkylning den här hösten men vad gör man. Vad gör man? Man vilar och skriver, kanske. Jag tänker att det kan gå att göra så här:

600 ord på morgonen

600 ord under lunchrasten (när jag jobbar)

600 ord på kvällen

Då borde jag få ihop drygt de 1600 ord jag ska skriva varje dag. Vad tror ni?