Wow!

Man måste hålla ordning på saker och ting, även sådan som man inte förstod.

Ibland ramlar man över en bok som verkligen präglar ens vardag, inte nödvändigtvis på grund av att den rör vid något bekant inom en, utan för att den är en hel värld och man inte slutar befinna sig i den världen när man har lagt boken ifrån sig. Elizabeth Gilberts historiska roman Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter är en sån bok. 

Det är en härligt klassisk historisk roman (i utsökt översättning av Lena Torndahl) som med ett behagligt tempo berättar historien om den kvinnliga botanikern Alma Whittaker och hennes försök att begripa och förklara sin omvärld. Hon växer upp i en naturvetenskapligt intresserad familj där konversation värderas högt och känslomässiga uttryck anses onödiga och blir följaktligen skicklig på det första och usel på det andra. Jag har bott i boken i en vecka nu och när jag läste ut den för några minuter sen blev jag tvungen att säga det högt: 

"Wow!"

Jag är fylld av beundran över författare som lyckas hålla ihop 600 sidor historisk roman utan att det blir varken tråkigt, repetitivt, torrt eller undervisande. Samtidigt misstänker jag att den som inte har så mycket till övers för historiska romaner kan uppfatta Alma Whittakers... som just det; långsam och lite torr. För tempot är - precis som bokens huvudperson - lugnt och sakligt. Men den som gillar att läsa en riktigt skön berättelse där tillåter karaktärerna att vara karaktärer (det där sköna i känslan av att läsa och underhållas, att veta att det här är skrivet för min njutning) borde rimligtvis tycka väldigt mycket om den här boken. Den handlar också om betydligt mer än botanik även om det är botaniken som styr Almas varseblivning, hon skulle helst systematisera allt hon ser, vare sig det är hennes familjemedlemmar eller mossorna i skogen.