Skiften

Vi tog bilen till Strömbäck-Kont, ett naturreservat i Umeå, och åt mellanmål i vindskyddet. Lillcyklisten tittade på havet och svanarna och blev frustrerad av den isande vinden, men hittade sen en fläck där han sorterade kottar i en knapp halvtimme innan vi åkte hem igen. 

Sen årsskiftet har vi diskuterat och pratat och vänt fram och tillbaka på saker och ting. Nu bor vi här, i Umeå. I tanken är vi friluftsmänniskor, men i praktiken har det visat sig att vintern inte riktigt har varit vår årstid. Hade vi verkligen velat hade vi köpt skidor, stoppat ner Lillcyklisten i bärselen och åkt hela vintern lång. Eller... ja, jag vet inte ens. Vad gör man på vintern? Beror det på att vi båda har bott så länge på andra breddgrader att vi har glömt, beror det på att vi har ett litet barn, eller - kan det bero på att vi inte är så intresserade?

Det närmaste vi kommer friluftsliv just nu är som idag. När vi tar bilen någonstans som inte egentligen känns så där jätteinspirerande, tillbringar typ en timme där i viss frustration över att Lillcyklisten inte vill vara där vi vill vara, åker hem igen. Alla gånger bättre än att sitta parkerad på vardagsrumsgolvet, men ändå inte riktigt det vi hade föreställt oss. Så nu ställer vi oss frågan: kan vi ändra oss? Kan vi ha flyttat hit, fått ett barn, bott här i ett par år för att konstatera att - njae. Det kan vara så. Vi sa att vi skulle ge det två år, trivs vi inte då så omvärderar vi.

En ganska tisdagig tisdag

Började dagen med en krypande känsla av ångest. Hämtade några böcker på universitetsbiblioteket till nästa moment och det kändes lite som den där sista rundan man gör i en flyttstädad lägenhet som man snart ska stänga dörren till. Men jag kom ändå igång och har precis skickat in hemtentan. 

Jag var dessutom ute och joggade en sväng, tog det extremt försiktigt eftersom jag har haft problem med en höft efter graviditeten (längesen, jag vet, men det har hållit i sig) och joggade bara en minut åt gången med en minuts promenerande där emellan. Det gjorde otroligt gott, och jag fick upp pulsen och hann svettas trots allt.

Så länge UB håller öppet och jag är frisk (vilket jag inte tror kommer att vara särskilt länge) tänker jag nog försöka gå dit och plugga, det ligger ju bara tvärs över vägen från vår lägenhet och jag tänker att det lilla miljöombytet ändå kan vara ganska effektivt. Sen inser jag att de här veckorna nu innebär en omställningsperiod, att allt säkert (konstigt nog) kommer att normaliseras efter ett tag.

Hemmajobbaren

Som så många andra sitter jag hemma och jobbar. Förde en nöjd son till förskolan imorgon, märker att promenaden hem (på fem minuter visserligen, men ändå) blir en bra omställning till att komma i pluggmode. Idag testar jag att sitta i köket och skriva, hittills har det gått bra. Funkar så klart inte om hela familjen är hemma, men just nu känns det som ett bättre alternativ än både vardagsrummet och sovrummet. 

För tillfället skriver jag på en hemtenta som handlar om något som så vackert kallas "informationsåtervinning", det handlar i det här fallet konkret om att använda tre olika databaser och skapa söksträngar med booleska operatorer (AND, OR, NOT osv) och sedan utvärdera sökresultaten och omarbeta söksträngarna så att resultaten blir så bra som möjligt. Det låter supertorrt, men det är faktiskt rätt roligt. Roligt att inte just nu behöva analysera och teoretisera så mycket, känns inte som energin riktigt finns där. 

Hej hej

Nu ska jag strax äta lunch med Cyklisten som fortfarande är hemma och hostar, sen göra mitt bästa för att inte tackla av i matkoma utan göra klart så mycket som möjligt eftersom deadline är imorgon. Hoppas det går bra för alla andra hemmajobbare och karantänvakter där ute.

Snålblåst

Idag blåser det hårt och kallt men jag som är hostfri har varit ute i parken igen på förmiddagen, på eftermiddagen blir det en sväng till ett närbibliotek. Lillcyklisten har upptäckt Totte, så tacksamt eftersom det finns hur många Totte-böcker som helst. Också skönt att variera mellan promenader och cykling, det är så trist väg till biblioteket så jag stoppar ner Lillcyklisten i cykelkärran istället för att promenera. 

Frågan är väl om jag inte också borde låna lite mer till mig själv?

Den kommande veckan ska jag först skriva klar min hemtenta, sen dyka rakt ner i nästa kursmoment. Det blir konstigt. Att ha föreläsning hemma vid datorn först mellan 9-12 och sen 13-15. Känns spontant ganska segt. Men om man kan närvara utan att behöva aktivera sin egen video kanske man kan typ göra yoga samtidigt? Det hade varit nåt!

Nu ska jag uppdatera min bloggfeed eftersom jag läser helt andra bloggar nu än sist jag använde feeden. Läser mest på mobilen men gillar det egentligen inte, så ska försöka komma igång med bloglovin igen.

Skärpning gubbs and gumms

I morse var vi och veckohandlade, eller vi och vi, jag handlade och Cyklisten stannade utanför butiken med barnet i släptåg eftersom hans skrällhosta säkerligen hade gjort att butiken tömdes illa kvickt. Konstigt hur olika man är, när jag blir förkyld blir jag alltid mest snorig och täppt medan Cyklisten alltid får hosta, det slår aldrig fel trots att vi är sjuka samtidigt. Antagligen är detta inte corona eftersom vi blev sjuka innan västerbottningarna återvände med smittan från sina sportlovsresor men så klart vill man visa all hänsyn man kan och eftersom jag har varit frisk hela veckan blev det jag som handlade.

Men så klart ska de här jäkla 40-talisterna traska runt och skoja om hamstring och det ena och det andra och det är så sjukt irriterande. Hela samhället stannar upp för att skydda riskgrupperna, medan en stor del av en riskgrupp bara skiter i det. Egoistiska gamla skrällen, skärp er. Blev också irriterad på Merete Mazzarellas kolumn i Hbl häromdagen där hon också resonerade kring karantänen för 70+are och konstaterade att det inte är lätt. Nej, vem har sagt att det är lätt? Det är knappast lätt för småbarnsfamiljer med ett antal energiska ungar, eller för tjugoåringen med visstidsanställning och psykisk ohälsa, men inte gör väl detta för att det är roligt? Se bortom den egna naveln, tack. Självklart ska man få konstatera att det är tungt och jobbigt att vara isolerad, men det är en helt annan sak.

Andas in. Andas ut. 

Det har trots allt varit en fin dag, strålande sol och nöjt barn som har traskat runt och undersökt grus och trappor och gungat i femtioelva timmar. Jag har dessutom bakat bröd och känt mig väldigt moderlig. I och för sig inte lika moderlig när jag höjde rösten åt Lillcyklisten ca två minuter innan läggning för att han inte kunde sitta stilla i famnen utan höll på och ålade runt som en iller medan jag läste. Nu verkar han ha somnat gott i alla fall, han fick ett förlåt och verkade inte ta det så hårt.

Kanske är min egen irritation bara en fortplantning av hur märkligt allt är just nu. Jag tar en dag i taget, en vecka åt gången, försöker varva ner och inte läsa nyheter på kvällen.

Hemmatillvaro

Är det nu bloggarna ska återuppstå? Blomma upp med vårljuset, skrivas, läsas? Jag trodde att jag hade kommit in i det igen men nu är det återigen mer än en månad sen sist. Det har visserligen sina orsaker, men nu känns det i varje fall som att det inte finns några ursäkter.

Det kryper på, undantagstillståndet. Det är inte som i Finland där allt redan har stängt, här i Sverige är grundskolor och bibliotek och liknande fortfarande öppna, och här i Umeå ser det inte så illa ut än eftersom smittan inte har hunnit jaga sig så här långt upp, men det är nog bara en tidsfråga.

För mig personligen har det inneburit att mina studier nu kommer att bedrivas på distans under resten av terminen. Jag förstår beslutet helt och fullt, samtidigt avskyr jag det. Att plugga hemma är inte min grej. Särskilt inte i en för liten lägenhet där jag saknar skrivbord och pluggplats. Utan sociala kontakter. Usch och fy. Kunde säga något om att det finns de som har det så mycket värre och det gör det onekligen, men just här handlar det om det som pågår just nu för just mig. Och för mig som ändå är en älskare av hemmatillvaro är detta en mardröm, för hemmatillvarons härlighet är totalt beroende av frånvaron från hemmet.

Det var inte som att vi hade några storslagna resor inplanerade, men jag hade verkligen, verkligen velat träffa min nytillkomna systerson som föddes för en månad sen. Och jag hade verkligen, verkligen velat få besök av mina föräldrar, för Lillcyklistens, mina föräldrars och min och Cyklistens skull. 

Lillcyklisten provar en "behååå" eller "badring" som han också kallar det.

Möjligen är jag något mer knäckt efter att ha tillbringat en och en halv vecka hemma med en stundvis jättefebrig, stundvis jättetrotsig ettochetthalvtåring samtidigt som jag själv har varit sjuk. Ber till högre makter om att det inte kommer något beslut om stängda förskolor på länge.

Försöker alltså skriva hemtenta. Det går okej. Men planerar också för att kanske åka bort över påsken - nej, inte som i att resa bort, men till ett hus på landet, Cyklistens mammas uppväxthem. Det står tomt men används sommartid framför allt av hans moster. Jag tänker: lycklig ettochetthalvtåring som får springa runt i flera rum ("aj aj, inte röra, försiktigt, stopp, inte trappan" men må så vara), lyckliga föräldrar som inte behöver klättra på lägenhetsväggarna, en riktig påskmiddag och ja, miljöombyte helt enkelt.

  

Tycker det här var ett fint och passande citat, ur Tessa Hadleys The London Train:

Whatever stories you told over to yourself and others, you were in truth exposed and naked in the present, a prow cleaving new waters, your past was insubstantial behind, it fell away, it grew into desuetude, its forms grew obsolete. The problem was, you were always still alive, until the end. You had to do something.