Hemmatillvaro

Är det nu bloggarna ska återuppstå? Blomma upp med vårljuset, skrivas, läsas? Jag trodde att jag hade kommit in i det igen men nu är det återigen mer än en månad sen sist. Det har visserligen sina orsaker, men nu känns det i varje fall som att det inte finns några ursäkter.

Det kryper på, undantagstillståndet. Det är inte som i Finland där allt redan har stängt, här i Sverige är grundskolor och bibliotek och liknande fortfarande öppna, och här i Umeå ser det inte så illa ut än eftersom smittan inte har hunnit jaga sig så här långt upp, men det är nog bara en tidsfråga.

För mig personligen har det inneburit att mina studier nu kommer att bedrivas på distans under resten av terminen. Jag förstår beslutet helt och fullt, samtidigt avskyr jag det. Att plugga hemma är inte min grej. Särskilt inte i en för liten lägenhet där jag saknar skrivbord och pluggplats. Utan sociala kontakter. Usch och fy. Kunde säga något om att det finns de som har det så mycket värre och det gör det onekligen, men just här handlar det om det som pågår just nu för just mig. Och för mig som ändå är en älskare av hemmatillvaro är detta en mardröm, för hemmatillvarons härlighet är totalt beroende av frånvaron från hemmet.

Det var inte som att vi hade några storslagna resor inplanerade, men jag hade verkligen, verkligen velat träffa min nytillkomna systerson som föddes för en månad sen. Och jag hade verkligen, verkligen velat få besök av mina föräldrar, för Lillcyklistens, mina föräldrars och min och Cyklistens skull. 

Lillcyklisten provar en "behååå" eller "badring" som han också kallar det.

Möjligen är jag något mer knäckt efter att ha tillbringat en och en halv vecka hemma med en stundvis jättefebrig, stundvis jättetrotsig ettochetthalvtåring samtidigt som jag själv har varit sjuk. Ber till högre makter om att det inte kommer något beslut om stängda förskolor på länge.

Försöker alltså skriva hemtenta. Det går okej. Men planerar också för att kanske åka bort över påsken - nej, inte som i att resa bort, men till ett hus på landet, Cyklistens mammas uppväxthem. Det står tomt men används sommartid framför allt av hans moster. Jag tänker: lycklig ettochetthalvtåring som får springa runt i flera rum ("aj aj, inte röra, försiktigt, stopp, inte trappan" men må så vara), lyckliga föräldrar som inte behöver klättra på lägenhetsväggarna, en riktig påskmiddag och ja, miljöombyte helt enkelt.

  

Tycker det här var ett fint och passande citat, ur Tessa Hadleys The London Train:

Whatever stories you told over to yourself and others, you were in truth exposed and naked in the present, a prow cleaving new waters, your past was insubstantial behind, it fell away, it grew into desuetude, its forms grew obsolete. The problem was, you were always still alive, until the end. You had to do something.