måndag 25 maj 2020

Mammapeden

Äntligen, äntligen, äntligen känns det som vår. "Blad!" ropar Lillcyklisten glatt när jag cyklar till förskolan med honom i barnsitsen som vi äntligen fixade i veckan. För ovanlighetens skull blir han ledsen när jag lämnar honom på förskolegården, antagligen för att jag åker iväg med cykeln, den fantastiska, som han inte får följa med på. Men jag vet att det går över fort och en pedagog är snabb med att fånga in honom och jag vinkar när jag trampar tills jag inte ser honom längre.

Jag gör ärenden, skickar en pilatesboll på retur eftersom den stank petroleum och mjukgörare, hade inte ens tänkt på att det kunde vara så när jag beställde den. Kommer hem och äter lite yoghurt och ett par knäckebröd, läser den sista texten till datalabbet i eftermiddag. Hoppar på cykeln igen och rullar ner till cykelverkstan, lämnar in den för att nu komplettera den mammigaste detaljen på min nu mammifierade cykel: cykelkorgen. Hu. Ryser lite men inser samtidigt att det inte är rimligt att ha väskor och påsar hängandes på styret de närmaste åren. 

Termometern visar femton grader och hela den kommande veckan ska vara varm. Det som är kvar att göra mina två sista riktiga pluggveckor är över: ett datalabb, ett grupparbete och en presentation, en hemtenta. Sen är det bara C-uppsatsen kvar då innan det blir undantagssommarlov på riktigt.

Inga kommentarer:

Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tank...