Hen sparkar och gör kullerbyttor, igår sa jag åt Cyklisten att det kändes som om hen körde ett pass på motionscykel där inne. Det syns till och med utanpå magen, de små puffarna, och den här tiden när jag sätter mig vid datorn och ska försöka koncentrera mig på att plugga är den som om hen får extra mycket fart i kroppen.
Plötsligt är det gröna bara här, det är så den norrländska våren fungerar. Ena dagen ser man ingenting, den andra har man glömt att det nånsin har varit något annat än vår. Eller ja, det är väl en bit ifrån sanningen, men vänjer sig, det gör man.
Vi kollar på hyreslägenheter i Göteborg och drömmer.
Vi måste söka den här, säger jag. Det är min dröm att bo just där, i något av de husen.
En annan dag kan jag säga Vi kan inte söka en lägenhet innan jag har varit tillbaka i Göteborg, det är ju absurt. Tänker på trygghet, närhet till förlossningen, att inte behöva byta barnmorska mitt i graviditeten.
En tredje dag säger jag Men tänk att bo i en trea med bebisen iställlet för en tvåa! Då skulle vi inte behöva fundera på hur vi ska göra för att få plats.
Och sen Det är en dum idé att flytta och göra en så stor förändring för Lillcyklisten i samma veva som han får ett syskon.
Nu har vi faktiskt sökt en lägenhet, det är inte den första, och ingen av oss tror egentligen att vi kommer att få den. Men eftersom den ligger i just ett av de där husen, de som nästan aldrig kommer ut på Boplats, då går det inte att missa den chansen. Även om timingen igen hade blivit konstig. Även om vi inte ens har berättat för dem här i stan att vi tänker flytta. Det är kanske något av det svåraste. Att lämna familj och släkt. Och att berätta för dem att de inte längre kommer att bo nära sina barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar