Jag behöver en ny besvärjelse

Jag ska sluta säga att jag ska gå till jobbet imorgon. Istället ska jag börja säga att jag ska åka till underjorden, till skogen, till en helt annan plats, in i mitt eget psyke och kanske en dag ut igen. Då kanske det börjar hända tråkiga vardagssaker som att man finner sig på sin arbetsplats. 

Imorgon kväll är vi bjudna till en granne på fredagstacos, det ska ösregna hela dagen och jag undrar om Cyklisten kan hämta barnen tidigare så de hinner leka med grannungarna innan alla är för trötta. Men jag vet ju, att hämta när barnen är inne, alla kläder som ska på, alla ben som sprattlar, allt spring som ska skrivas, allt bus som ska busas. Möjligen kommer vi senare istället.

Det som har varit i tre månader nu som jag har undvikit att skriva om för att inte utelämna, inte säga för mycket, är en sjukskrivning som inte gynnas av två fredagsvilda barn som springer åt olika håll. Det är inte lätt att få återhämtning när man har två småbarn. Jag kommer antagligdm inte att skriva så mycket mer än så för det är inte min sak att prata om, men om någon undrar varför jag drar ett stort lass just nu så är det därför. Inte på grund av ovilja eller gräl, utan på grund av en sjukskrivning.

Jag var alltså ej på min arbetsplats i morse. Jag satt bland annat i ett väntrum istället, jag mår bra, men det var något som behövde kollas upp direkt. Nu har jag i alla fall läst halva Morgonstjärnan.

Kontrastrikt

Jag går till mataffären och tar en vända runt huset eftersom jag vill se hur det går för krokusarna, om påskliljorna hinner slå ut innan mina föräldrar kommer hit lmöver påsk, vart våren har tagit vägen. Krokusarna är överallt nu, och jag tittar lite närmare. Där, rakt över de lila, gula, vita blommorna, en präktig brun hundbajskorv som ringlar sig ovanpå kronbladen.

Är det inte lite så dem här begynnande våren har känts hittills?

"Har nån läst Morgonstjärnan?", undrar min storayster i familjenchatten och det slår mig att den ligger i min hylla, oläst. Jag läser några sidor, är hemma förkyld, och på en dag kommer jag ungefär en tredjedel igenom boken. Så kul att lösa Knausgård igen! Jag blev mätt efter den sista Min kamp-delen men inser nu medan jag läser hur underhållande han är.

Imorgon ska jag gå till jobbet. Det en utsaga och en besvärjelse. Två dagar kanske man i alla fall kan få innan det blir april.

En av de längsta dagarna

Vet ni vad man inte är sugen på efter en natts illamående med därpå följande magsjuka, trötthet och värk i kroppen? Att barnen ska vara extra pigga och härjiga vid läggning. Det är inte så konstigt att de är det eftersom vi inte har varit utanför dörren på hela dagen, något otroligt ovanligt i vår familj. Jag kan nästan se på deras muskler hur rastlösa de är av att bara ha lekt inomhus. Men ändå. När aptiten smyger sig på och den värsta huvudvärken börjar bedarra. Då vill man:

Dricka sju liter vatten

Äta chips

Bada och duscha

Sova

Vara vaken

Läsa en bok

Titta på tv

Helst allt ovan samtidigt. Inte vara gosedjurs-/vattenglasserviceinrättning. Men ja, sjukan tog mig så klart, nu önskar jag bara att vi kan få vara friska i några veckor så vi inte tar kål på varandra här hemma.

It never ends

Jo men nä men vad ska man säga? Att jag "passar på" att avnjuta en öl innan jag sannolikt också blir smittad av magsjukan som härjar runt i familjen? Barnen har varit lindrigast drabbade vilket är tur, Cyklisten mår sämst hittills. Men jag är den som har varit mest med barnen så det hade varit ett mirakel om jag klarar mig. Jag bara hoppas att sjukan inte slår till på onsdag då vi har besök av en myndighet på jobbet och jag ska agera representant för företaget. 

Det är gott med öl i alla fall. Kanske den mest sanna spaning jag har att komma med sen förra veckans tisdag då den första vabbdagen inleddes. Vad ska man skriva om när man har noll input? Jag inser varför jag inte var så skrivsugen när jag var föräldraledig och det var pandemi, det var otroligt svårt att få ut tankarna utanför hemmets fyra väggar. 

Nu kvarstår valet av kvällsunderhållning. Valmöjligheterna består i 1) se på random film/serie, 2) läsa Black Cake, 3) skriva in saker i min nya kalender som anlände med posten igår.

Upp längs Avenyn

Tänk att det kan vara så tillfredsställande att packa ner saker i lådor och skicka iväg dem, att gå igenom överlager och göra översiktslistor. Att koka kaffe till sig och sina kollegor, dricka kaffet vid datorn, jobba klart, cykla iväg. 

Samtidigt som molnen spricker upp trampar jag längs Avenyn och hinner förhandsrösta på Stadsbiblioteket innan jag ska vidare mot förskolan. 

Bibliotekarien och jag hälsar på varandra i infodisken och jag ser att han känner igen mig.

"Bokbussen", säger jag.

"Ja, just det!" säger han och ser lättad ut.

Jag gör mig medborgerliga plikt och går mot entrén, möter bibliotekariens blick igen.

"Söndagar?" säger han.

"Söndagar", svarar jag.

Sen cyklar jag hemåt.

Gissa rätt

När man tänker tanken att man helt enkelt kunde hälla en hink vatten över barnet när det för sjunde gången på två minuter är "törstigt", då vet man att man har vabbat för länge.

Om jag hoppas kunna susa ner för backen på cykeln imorgon?

Om jag hoppas få träffa min kollega och äta lunch på stan?

Om jag hoppas bara få vara i fred en liten stund?

Gissa rätt svar så bjuder du mig på en öl.

Något annat

Istället för att fördjupa mig i hur morgonens "Båda barnen kommer som vanligt till förskolan idag"-sms plötsligt utbyttes till ett "Oj, lite snabba bud, nu kräktes visst ett barn"-sms tänkte jag istället berätta om vad jag har läst på sistone. Dock utan några noggranna beskrivningar av handlingen i böckerna. Vi kan ta det genre för genre, vilket i praktiken innebär två genrer: spänning och roman.

SPÄNNING

Sara Strömberg, Sly och Skred

Jag blev verkligen förtjust i huvudpersonen Vera, och uppskattade kombinationen av luttrad journalist och känslig privatperson. Det hade lätt kunnat bli något av en karikatyr om hon inte hade tillåtits visa omtanke och empati med människorna omkring henne. Välskriven spänning utan råa inslag, jag gillade både den första och den andra boken.

Maria Adolfsson, Fallvind

Jag har faktiskt inte läst alla böcker i Doggerland-serien, kanske för att jag ärligt talat tyckte den första var sådär. Men den här hade verkligen något, jag kunde inte sluta läsa om kvällarna. Hon skriver bra och har en förmåga att skapa en väldigt tät stämning som jag uppskattar. Jag tycker inte alltid att kataktärsgalleriet känns helt naturligt, ibland har det en konstruerad känsla över sig, men i Fallvind störde det mig inte över huvudtaget.

ROMANER

Claire Keegan, Small Things Like These

Hm, den här romanen trodde jag att jag skulle älska men den lämnade mig ganska likgiltig. På pappret lät det fantastiskt, och jag hade säkert för höga förväntningar. Den var vacker, men berörde mig tyvärr inte alls.

Lily King, Writers & Lovers

Den här vann däremot mitt hjärta! Otroligt mysig läsning om en typ trettioårig kvinna i 90-talets Massachusetts som får en identitetskris när hennes mamma går bort. Melankoliskt om kärlek och familj och inkännande om att vilja följa en dröm (att skriva,) trots att "alla andra" har skaffat "riktiga" jobb. 5/5!

Charmaine Wilkerson, Black Cake

Sist men inte minst romanen jag läser nu som verkligen är en berättelse att fastna i. Korta kapitel, vilket störde mig i början men som nu gör det omöjligt att sluta läsa. Ett syskonpar får reda på en mörk familjehemlighet efter att deras mor gått bort, berättelsen rör sig på flera tidsplan och kretsar kring flera karaktärer men (i alla fall än så länge) utan att förvirra.

En oharmonisk helg är till ända

Har inte tryckt på sök än men känner googlingen i mig how to migrate blog from blogspot to WordPress och att jag inte trycker på sök är för att jag har försökt en gång tidigare och det slutade i katastrof. Det var i och för sig kanske tio år sen, men ändå. Traumat lever, så att säga.

Den här helgen har varit tuff. Som det blir efter en längre tids vabb: dåligt tålamod, uttråkade barn och föräldrar i kombination med gråväder. Idag var jag och Lillcyklisten på ett barnkalas, och alltså jag har sån respekt för alla er som tycker att det känns kul (?) att bjuda in i princip hela avdelningen plus några till och sen verkar tycka att det är trevligt? Det var trevligt men det lär dröja innan jag gör något liknande. För några kalas sen (ja, det har varit ett gäng här efter årsskiftet) insåg jag till min häpnad (förskräckelse?) att femårskalas också kan betyda att föräldrar lämnar sina barn på kalaset och går?!

Jaja, jag minns att jag också var ensam på kalas när jag var typ fem så det är inte det som chockar mig, snarare handlar det om en slags chock i förväg inför något som i och för sig inte kommer att ske, men ändå, vid tanken på att jag hade ordnat kalas och sonens kompisar sen hade dykt upp och jag hade varit ansvarig för dem alla? Herregud. Jag är inte redo för det.

Nu står hoppet till att barnen inte ska drabbas av det där (tvi tvi tvi och ta i trä) som härjar på förskolan och att jag ska få lite sinnesro och kunna jobba.

Inuti plastburken

Idag har mitt tålamod varit som ett spänt gummiband. Det har varit gråväder och regn och båda barnen har varit förkylda och gnälliga. Sådana dagar kan jag få känslan av att leva inuti en burk. Inte i en glaskupa, nej så poetiskt kändes det bara när man var tjugotre. Utan inuti en gammal, lite flottig plastburk som mot bättre vetande både har körts i mikron och använts som skärbräde på någon utflykt. 

Där inne skramlar jag, stöter än i den flottiga väggen, än i den repade botten. Lukten är unken, locket kanske är genomskinligt men det går liksom knappt att se konturerna av det som finns utanför. Man borde ha slängt den för längesen och ersatt den med en giftfri burk i glas, men när ska man orka det?

Mina förhoppningar inför helgen är:

Uppehållsväder

Att inte väckas sju gånger per natt av ett snorigt barn

Lunch som lagar sig själv

En flaska vin (check på den)

Det pratas mycket om att man ska fylla på med energi på helgerna, men den som säger så kan knappast ha flera barn under skolåldern. Okej okej, gnällmostern kan tillstå att förra helgen med sin snö och sin sol faktiskt gav energi också. Men dessa gråa vabbdagar och helger fulla av gnäll, det är en kamp att inte krypa ur sitt skinn. Vid läggningen ikväll kan jag ha yttrat meningen nu ska vi sova barn innan mamma blir tokig.

Trevlig helg och sånt man säger på fredagar.

Hemma igen

Jag kapitulerade för vabben, igen. Men det är ändå skönt på något sätt, när jag går från en känsla av trots (möten som missas, roliga saker som får strykas, listor som bara blir längre) till acceptans och kan finna mig i hemmalunket. Ett barn har en förkylning och det andra är hemma för säkerhets skull eftersom det härjar magsjuka på förskolan och jag hoppas undkomma dem genom att ha båda barnen hemma.

Den här dagen bestod av mycket gnäll, både från min och barnens sida. Rimligen för att jag sov rätt illa. Men en uppdelad vab och en svettig cykeltur till och från ett uppdrag senare så var humöret mycket bättre, hos samtliga.

Det gäller bara att hitta på något roligt att göra imorgon, när barnen är så där halvsjuka men ändå pigga blir det så tråkigt att hasa runt hemma, särskilt när man har en oplanerad helg framför sig. Jag tänker direkt att jag vill åka och köpa fler krukväxter men inser att jag måste hejda mig. Vet inte varför det är min to go-åtgärd när jag vabbar. Kanske är det hoppet som en växt på något sätt bär på, något vackert som blir större medan man själv är lite grå och trist?

En lista om att blogga

Samtidigt som det känns som en värld av bloggar plötsligt öppnar sig för mig, en del gamla bekanta som jag har glömt bort, en del nya upptäckter, tänker jag att den här listan är rolig och förvånansvärt aktuell.

Hur länge har du bloggat?

Jag började blogga hösten 2009 när jag åkte på ett utbytesår från Åbo till London.

Varför började du blogga?

För att jag alltid har skrivit, för att hålla mina nära och kära uppdaterade om vad som pågick i London, för att det var det man gjorde 2009. Men framför allt på grund av den förstnämnda anledningen.

När bloggar du?

Oftast på kvällen efter läggning medan jag väntar på att barnen ska somna.

Var bloggar du?

Av många olika anledningar, men just nu: för att jag har saknat att skriva något oerhört och inte lyckats få plats med det i mitt pågående småbarnsliv. Jag tröttnade på Instagram och har, nu när jag har haft ett långt uppehåll och återvänt till bloggen, hittat åtminstone ett skäl. Bloggen känns som min plats. När jag läser andra bloggar upplever jag att jag besöker deras platser. Men Instagram har inte känts på det sättet på länge för mig och det tog mer än det gav.

Hur ofta bloggar du?

Några gånger i veckan, lite beroende på mående och energi.

Tidsinställa eller publicera direkt?

Jag publicerar direkt. Om det inte är långa inlägg av typen årskrönika eller liknande.

Hur många läsare har du per månad?

Ingen aning faktiskt, jag har aktivt valt att inte gå in och kolla eftersom jag vill försöka hitta tillbaka till min form utan att tänka för mycket på vem som läser.

Vad är det bästa med att blogga?

Att det hjälper mig att minnas och fånga ögonblick och sinnesstämningar jag annars hade glömt bort.

Och det sämsta?

Att det är otroligt svårt att komma igång efter ett uppehåll. Särskilt om jag fastnar i många inlägg av typen "det här gjorde jag idag".

Nämn 3 bloggar du läser

Naleis nätt, Ulrika Nettelblad, Knapprandet. Plus många många av de stora "vanliga" bloggarna.

Hur tänker du kring bilderna i bloggen?

Det är ett ständigt dilemma! Jag tycker inte att inlägg måste ha bilder, men uppskattar andra som tar fina bilder. Är för slö/ointresserad för att få till en snyggare layout men hade önskat ett helt annat utseende om tiden och kunskapen fanns!

Har du lärt känna någon genom din blogg?

Ja? Men vem? Ge er tillkänna för jag vet att ni finns där men jag tror att ni är så självklara för mig nu att jag inte reflekterar över det.

Vilket inlägg har fått flest kommentarer?

Det var svårt, men säkert nåt från 2009 eller 2010.

Vad gillar du mest att skriva om?

Om ögonblick och tankar som kommer till mig i stunden, om böcker, om människor omkring mig.

Vad gillar dina läsare mest?

Vet faktiskt inte! 

Vad skulle du aldrig skriva om?

Jag skriver sällan om sånt jag är mitt uppe i, inte i detalj. Jag försöker att inte utelämna någon annan och hoppas att jag lyckas med det.

Vad vill du med din blogg

Finnas till i världen i textform, kommunicera med andra, få perspektiv på mig själv.

Helgen

"Men du kan göra det själv", säger jag och visar med handen hur han ska göra för att dra på täcket som har åkt av. Även om jag vet att det är något annat som gör att han ropar, en sista stund av närhet innan sömnen tar vid och trötta dagar kan jag tänka men ni har ju varit nära mig exakt hela dagen hur kan ni behöva ännu mer?

Det är gränslöst på så många sätt, föräldraskapet. Det är att veta hur ens barns bajs ser ut och skiljer sig från sitt syskons, men det är också att känna av dem exakta sekunden då man behöver bryta upp leken för att påklädningen ska gå så konfliktfritt som möjligt. Det är att göra yoga i rummet intill medan barnen ser på Barnkanalen på morgonen och känna av i luften att tvåochetthalvtåringen kliver ner från soffan vilken sekund som helst och kommer att försöka göra nedåtgående hunden med dig på din yogamatta.

Jag stryker honom över kinden igen och igen och igen, för han ropar många gånger, inte lika många som igår, men många. Sen blir det äntligen tyst. Och även om lättnaden infaller sig finns också impulsen där, att smyga sig in, krypa upp i sängen och somna, med näsan tätt intill lockarna i nacken.

När barn är extra mycket barn

Ikväll var Minicyklisten som ett skolboksexempel på ett barn på två och ett halvt. Antagligen var det mycket intryck under dagen, eller så bara en hjärna mitt i brinnande utveckling. För läggningen bestod, efter en helt normal och lugn lässtund, av ett vråkskrikande barn som ville:

Ha hårda leksaker i sängen (regeln är of course, "bara mjuka leksaker när man sover").

Sova på mattan. Eventuellt stående, uppfattade inte detaljerna här pga vrål.

Bajsa.

Byta pyjamas.

Ha två pyjamasar på sig samtidigt.

Sen när han hade fått gråta ut en stund i famnen och en ny vikarie ringde från jobbet och behövde hjälp med en sak var det som att han bara hux flux kom ur det och sen var det bara att lägga honom i sängen, sjunga godnattsång och säga godnatt.

"Bara".

Man känner sig i varje fall som en otroligt cool morsa när man åtminstone ibland kan ta sådana situationer med ro.

I periferin

Jag går in på Åhléns i väntan på att äta lunch med en vän, försöker hitta något jag vill ha, jag har ett presentkort jag borde använda. Men allt är så nytt, allt detta kan köpas, det är så märkligt tillgängligt och samtidigt ointressant. Efter att ha haft flera år med dålig ekonomi har jag blivit så van att handla allt begagnat att det mesta känns absurt att köpa nytt. 

På lunchen är vi båda ofokuserade, behöver egentligen prata ordentligt men tiden är knapp, jag måste tillbaka till jobbet och har fastnat mitt emellan min yrkesroll och min privata identitet. Lunchen är god och känns lyxig, och runt oss sitter män som ser ut att gå hit flera gånger i veckan.

Kvällen kommer. Jag får veta att en person i min släkt har gått bort alldeles för ung, vi har ingen relation, men det är samtidigt en släkt där alla har en relation. På ett eller annat sätt har vi vuxit upp i varandras närhet, i varandras periferi. I en sån släkt blir också personer som är perifera för en själv viktiga, för de är ju nära andra personer, personer som jag är nära. 

Så när snön fortsätter att yta utanför landar en tyngd i mig och det är en tyngd man ska känna. När någon har gått bort, även om det är i periferin.

Spridda medieintag

Jag kollar och scrollar. Min instagrampaus håller i sig men jag har föga förvånande upptäckt att det finns annat man kan scrolla. SMHI. Snöstorm utlovas imorgon. Jag vill helst gömma mig under soffkuddarna och glömma bort vad jag har läst. Ikea. Samarbete med Marimekko, nästan allt är slutsålt. Inte så fint så det gör inget. Tradera. En massa produkter som är samarbeten mellan Ikea och Marimekko, det känns inte som en slump.

Jag har gått varvet runt.

Jag lyssnar för tillfället på, vänta så ska ni få höra, en rolig bok. Jag som inte gillar sånt som utger sig för att vara roligt. Men i det här fallet har det hänt att jag har frustat till, av undantryckt frustration som får fritt förlopp när bokens huvudperson tillrättavisar mannen på bussen som pratar om att han barnvaktar sin son.

Kanske lite igenkänning delvis, kanske mycket igenkänning? Hur mycket vill jag inte tänka på alla gånger men skratt förlöser. 

Boken heter Jag är Gud och är skriven av Malin Karim.

Kollegor och bilister

Vi planerar ihop, jag och mina kollegor. Vi kommer så bra överens och kompletterar varandra så fint. Uteblir någon pga vab eller annat är det lätt för en annan att hoppa in. Idag hade vi ett långt möte med ett lite större gäng, det gick smidigt och bra och förhoppningsvis gick en del av all info in utan att gå ut igen direkt. Sen är man rätt så trött, jag tror jag gäspcyklade hela vägen till förskolan. 

Jag läste sedan att en cyklist hade blivit påkörd precis där jag brukar cykla, mitt i centrum på en sån idiotisk väg där jag bara hatar bilister och måste de köra i centrum när de bor typ i Vasastan?!? Med sina (pardon my French) jäkla k*kbilar som har kostat miljoner? Nåväl. Det kunde ha varit jag hinner man ju tänka mellan gäspningarna, ni vet hur man ibland nästan inte ser nåt för man gäspar så stort? Men i det här fallet var det en vårdslös bilist som glömde bort att det existerade andra människor. 

Nån kanske tror att jag har pms, då brukar föraktet mot patriarkatet slå till med sin stora näve, men idag var det faktiskt bara ett helt vanligt och vardagligt patriarkathat som gav sig tillkänna.

Var detta en passus? Vet inte riktigt vad kärnan är här, är det kollegorna och jobbet eller är det vägen hem från jobbet?

Helt klart är i varje fall (efter en natt då Minicyklistens "gosedjur", dvs. Plusplus, ramlade i golvet med en skräll kl.04:40 varefter jag inte tilläts somna om av redan nämnda minichef) att fredagsölen smakar extra gott ikväll. Och att det ligger tre god ostar i kylskåpet, ja men det är ju en bonus!