Den här helgen har varit tuff. Som det blir efter en längre tids vabb: dåligt tålamod, uttråkade barn och föräldrar i kombination med gråväder. Idag var jag och Lillcyklisten på ett barnkalas, och alltså jag har sån respekt för alla er som tycker att det känns kul (?) att bjuda in i princip hela avdelningen plus några till och sen verkar tycka att det är trevligt? Det var trevligt men det lär dröja innan jag gör något liknande. För några kalas sen (ja, det har varit ett gäng här efter årsskiftet) insåg jag till min häpnad (förskräckelse?) att femårskalas också kan betyda att föräldrar lämnar sina barn på kalaset och går?!
Jaja, jag minns att jag också var ensam på kalas när jag var typ fem så det är inte det som chockar mig, snarare handlar det om en slags chock i förväg inför något som i och för sig inte kommer att ske, men ändå, vid tanken på att jag hade ordnat kalas och sonens kompisar sen hade dykt upp och jag hade varit ansvarig för dem alla? Herregud. Jag är inte redo för det.
Nu står hoppet till att barnen inte ska drabbas av det där (tvi tvi tvi och ta i trä) som härjar på förskolan och att jag ska få lite sinnesro och kunna jobba.
2 kommentarer:
Åh, ja, barnkalas är en kommande erfarenhet jag blickar fram emot med lika delar optimistisk förväntan och ilande anspänning. Känns som att det kan bli några av livets mest intensiva timmar, just där och då.
Hehe, det gör du rätt i. Fram tills nu har de varit i väldigt modest skala, men det verkar som om det sker en upptrappning fint fem om jag ska tro min egen omgivning.
Skicka en kommentar