Helgen

"Men du kan göra det själv", säger jag och visar med handen hur han ska göra för att dra på täcket som har åkt av. Även om jag vet att det är något annat som gör att han ropar, en sista stund av närhet innan sömnen tar vid och trötta dagar kan jag tänka men ni har ju varit nära mig exakt hela dagen hur kan ni behöva ännu mer?

Det är gränslöst på så många sätt, föräldraskapet. Det är att veta hur ens barns bajs ser ut och skiljer sig från sitt syskons, men det är också att känna av dem exakta sekunden då man behöver bryta upp leken för att påklädningen ska gå så konfliktfritt som möjligt. Det är att göra yoga i rummet intill medan barnen ser på Barnkanalen på morgonen och känna av i luften att tvåochetthalvtåringen kliver ner från soffan vilken sekund som helst och kommer att försöka göra nedåtgående hunden med dig på din yogamatta.

Jag stryker honom över kinden igen och igen och igen, för han ropar många gånger, inte lika många som igår, men många. Sen blir det äntligen tyst. Och även om lättnaden infaller sig finns också impulsen där, att smyga sig in, krypa upp i sängen och somna, med näsan tätt intill lockarna i nacken.