Hemma igen

Jag kapitulerade för vabben, igen. Men det är ändå skönt på något sätt, när jag går från en känsla av trots (möten som missas, roliga saker som får strykas, listor som bara blir längre) till acceptans och kan finna mig i hemmalunket. Ett barn har en förkylning och det andra är hemma för säkerhets skull eftersom det härjar magsjuka på förskolan och jag hoppas undkomma dem genom att ha båda barnen hemma.

Den här dagen bestod av mycket gnäll, både från min och barnens sida. Rimligen för att jag sov rätt illa. Men en uppdelad vab och en svettig cykeltur till och från ett uppdrag senare så var humöret mycket bättre, hos samtliga.

Det gäller bara att hitta på något roligt att göra imorgon, när barnen är så där halvsjuka men ändå pigga blir det så tråkigt att hasa runt hemma, särskilt när man har en oplanerad helg framför sig. Jag tänker direkt att jag vill åka och köpa fler krukväxter men inser att jag måste hejda mig. Vet inte varför det är min to go-åtgärd när jag vabbar. Kanske är det hoppet som en växt på något sätt bär på, något vackert som blir större medan man själv är lite grå och trist?