Samtidigt som vi på något sätt sitter av tiden just nu känns det också som att vi äntligen strävar framåt. Det betyder att vi också håller på att lämna någonting bakom oss. Det är en process som inte är okomplicerad. Trots att jag med ganska stor säkerhet kan säga att det inte är i Umeå vi ska bo är det samtidigt här vi bor. Trots att jag inte trivs i vår lägenhet och absolut inte skulle kunna tänka mig att bo här längre än nödvändigt är den vårt hem just nu.
Återigen ska vi riva upp, packa ner, tänka om. Skifta perspektiv. Det som känns svårast och som jag visste skulle kännas svårast är att rycka upp Lillcyklisten från hans förskola. Det är den aspekt av vår tid här som kanske har fungerat allra bäst. I morse hade han börjat gråta när Cyklisten vände runt hörnet till förskolan eftersom det har varit något av en omställning att återgå till vardagen, men så hade han fått syn på "sina" pedagoger som idag var tillbaka från semestern och hade genast blivit glad. Usch usch usch. Jag skulle så unna honom den tryggheten under hela den här underliga perioden med småsyskon och flytt.
Samtidigt vet jag att det kommer att bli bra på nästa förskola också, vilken det än blir. Inskolningen kommer att bli mer komplicerad eftersom han just nu har ett stort trygghetsbehov och på ett annat sätt uppfattar vår närvaro/frånvaro. Men jag vet att barn är anpassningsbara. Jag vet också att det är många som flyttar och byter förskola när de får flera barn, tillökningen innebär behov av en större bostad, och den stora bostaden kanske ligger i en helt annan stadsdel. Lillcyklisten kommer ju inte att uppfatta att vi flyttar till en annan stad, för hans del hade han lika gärna kunnat byta till en annan förskola i Umeå.
Jag försöker trösta mig själv med det. Igen. Och igen. Och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar