Wow!

Man måste hålla ordning på saker och ting, även sådan som man inte förstod.

Ibland ramlar man över en bok som verkligen präglar ens vardag, inte nödvändigtvis på grund av att den rör vid något bekant inom en, utan för att den är en hel värld och man inte slutar befinna sig i den världen när man har lagt boken ifrån sig. Elizabeth Gilberts historiska roman Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter är en sån bok. 

Det är en härligt klassisk historisk roman (i utsökt översättning av Lena Torndahl) som med ett behagligt tempo berättar historien om den kvinnliga botanikern Alma Whittaker och hennes försök att begripa och förklara sin omvärld. Hon växer upp i en naturvetenskapligt intresserad familj där konversation värderas högt och känslomässiga uttryck anses onödiga och blir följaktligen skicklig på det första och usel på det andra. Jag har bott i boken i en vecka nu och när jag läste ut den för några minuter sen blev jag tvungen att säga det högt: 

"Wow!"

Jag är fylld av beundran över författare som lyckas hålla ihop 600 sidor historisk roman utan att det blir varken tråkigt, repetitivt, torrt eller undervisande. Samtidigt misstänker jag att den som inte har så mycket till övers för historiska romaner kan uppfatta Alma Whittakers... som just det; långsam och lite torr. För tempot är - precis som bokens huvudperson - lugnt och sakligt. Men den som gillar att läsa en riktigt skön berättelse där tillåter karaktärerna att vara karaktärer (det där sköna i känslan av att läsa och underhållas, att veta att det här är skrivet för min njutning) borde rimligtvis tycka väldigt mycket om den här boken. Den handlar också om betydligt mer än botanik även om det är botaniken som styr Almas varseblivning, hon skulle helst systematisera allt hon ser, vare sig det är hennes familjemedlemmar eller mossorna i skogen.

 

NaNoWriMo

Sanningen är att jag skriver här just nu för att jag undviker att skriva annat. Som någon kanske har sett här på sidan om ska jag försöka mig på NaNoWriMo i år igen, det går alltså ut på att man ska skriva 50 000 ord på 30 dagar under november. Jag var också med för två tre år sen och hade då knappt ens en flummig idé om vad jag kanske ville skriva, men fick ändå ihop det. Det var som ett bevis för mig själv att jag kan skriva så långt om jag är tvungen. Men ärligt talat blev det jag skrev riktigt, riktigt oanvändbart. Fast det gjorde inte så mycket eftersom jag ändå hade bevisat för mig själv att jag kunde skriva den textmassan bara jag koncentrerade mig.

I år har jag något av en lite mindre flummig idé, någon form av intrig och lite tydligare riktning. Skulle det inte vara ironiskt om det gjorde att jag inte klarade projektet? 

Idag är jag hemma från jobbet, såklart inte på grund av NaNo, utan för att jag är sjuk. Huvudet fullt av snor och trötthet, trodde jag skulle klara mig med en förkylning den här hösten men vad gör man. Vad gör man? Man vilar och skriver, kanske. Jag tänker att det kan gå att göra så här:

600 ord på morgonen

600 ord under lunchrasten (när jag jobbar)

600 ord på kvällen

Då borde jag få ihop drygt de 1600 ord jag ska skriva varje dag. Vad tror ni?

Vardagsveckan

Måndag: En vanlig arbetsdag, rätt måndagig måndag. Gick en kort promenad under lunchen, jobbar ju inne i stan för tillfället och älskar att det finns fler alternativ under lunchrasten än att gå ner i flygplatsbunkern/luncha på en hamburgerrestaurang! Höstlöv! Frisk luft! Glatt folk som lunchar!

Tisdag: Nu är det som så att jag har lagt mig till med en ny vana, nämligen att jogga. Trodde aldrig att jag skulle börja tycka om att göra det eftersom jag har testat ibland och alltid avskytt det. Men i våras började jag gå promenader där jag tog ett skutt här och ett skutt där och så småningom allt fler skutt inpå varandra, och nu joggar jag ungefär två gånger i veckan om jag hinner. Största orsaken till att jag kom igång med detta är att det ligger ett långt motionsspår precis utanför vårt hus, det ringlar sig igenom en jättefin skog och att hänga där är en perfekt motvikt till allt annat i livet. Så ja, det gjorde jag i tisdags efter jobbet. Plus åt en avancerad nudelsoppa som krävde flera olika moment men som blev jättegod! Meckig matlåda dock...

Onsdag: Minns inte så mycket av denna dag, märkligt eftersom det var i förrgår. Jag hade nog en ganska bra dag på jobbet tror jag. Och sen fick jag uppenbarligen minnesförlust.

Torsdag: En spännande dag! För igår var det dags för mitt första författarevenemang på nya jobbet, och det blev som tur väldigt lyckat! Glada och nöjda gäster och glada och nöjda kunder, vad mer kan man önska sig? 

Fredag: Idag har jag en kort dag eftersom gårdagen var väldigt lång, jag ska verkligen försöka kliva upp ur soffan och göra lite yoga strax eftersom jag känner att mina axlar klistrade fast sig vid öronen igår. Det blir lätt så för mig om det finns en social anspänning och jag är fokuserad på att vara väldigt trevlig och belevad mot folk jag inte känner. Efter yogandet ska jag ta en dusch och äta lite lunch, och efter jobbet väntar AW med Hanna! 

Helgplaner: Imorgon ska jag och Cyklisten köpa en kaffekokare som vi ska ge åt oss själva i julklapp. På söndag åker jag till Stockholm inför en jobbgrej på måndag och då får jag äntligen träffa min lilla systerson igen! Han var bara tre veckor gammal (!) när jag träffade honom sist, nu är han ju värsta tonåringen på två och en halv månad, jag tänker mig att vi typ ska diskutera det amerikanska presidentvalet. 

Summa summarum: Mycket bra vecka! Fick dessutom veta att Jessi kommer hit på besök inom kort! Plus att jag läser en bra bok, Elizabeth Gilberts Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter.

Patrick Melrose del 1

Just nu läser jag:

Never Mind av Edward St Aubyn, den första delen i romanerna om Patrick Melrose. Det är mörkt och cyniskt om engelsk överklass och fruktansvärda föräldrar som plågar sin son för att de inte verkar kapabla till att visa kärlek, samtidigt är det vackert och förvånansvärt lättläst. Lite som om Knausgård och Ferrante fick ett bokbarn tillsammans (eller kanske deras gemensamma förälder eftersom Never Mind gavs ut för första gången 1992?). I den första romanen är Patrick fem år gammal och hans perspektiv varvas med föräldrarnas, samt av vänner till föräldrarna.

... it was hard to know what grown-ups meant when they said things. One day he had worked out a way of guessing what they were going to do: no meant no, maybe meant perhaps, yes meant maybe and perhaps meant no, but the system did not work, and he decided that maybe everything meant perhaps.

Romansviten som utgörs av fem böcker finns utgiven i en samlad volym men jag tycker att de enskilda nyutgåvorna i pocket är så fina att jag kommer att läsa (eh, köpa...) dem alla separat. 

  

Bestyr

Det gråaste grå vädret som har varit hittills i höst, kanske den första gråa höstdagen till och med. En sån dag då man inser hur vackert det har varit fram tills nu. Jag har haft en fixardag och en vilarhelg med ärenden fram och tillbaka, i bilen hit och dit, på cykeln av och till. Upp på vinden, ner igen, värma pizza från igår, upp igen. Sen när man har kommit hem några timmar senare, krypa upp i soffhörnet under en filt med en kopp kaffe, en chokladbit och en bok. 

För tillfället läser jag den sista delen i Anna Laestadius Larssons 1700-talstrilogi, Räfvhonan där det nu förvisso har blivit 1800-tal. Det är en bra trilogi, men i ärlighetens namn börjar jag tröttna lite. Får ändå ta pauser ibland för att googla alla dessa kungligheter, det är trots allt intressant med historiskt förankrade romaner, särskilt för mig som har så otroligt dålig koll på Sveriges historia om man ser till kungalängder och liknande. Ett osnarkigt sätt att lära sig om ett snarkigt ämne helt enkelt. 

Igår läste jag ut Geir Gullicksens Berättelse om ett äktenskap som var vacker och sorglig men inte alldeles avgrundssvart. Det är spännande det här med närhet och avstånd, hur man kan tro sig vara nära någon som i tanken befinner sig någon helt annanstans, eller som i Gullicksens bok, när flera års närhet plötsligt bara är borta. Intressant och vacker som sagt.

 

Till skogs

Det är så jäkla kallt nu! Kall vind som prompt ska kila sig in överallt. I helgen var jag på skogsäventyr, det finns förvånansvärt mycket skog här i närheten bara man tar sig en bit bort från billederna och köpcentrumsklustren som finns strax utanför stadskärnan. 

Min fantasi var tydligen på topp för jag lyckades hitta alla möjliga varelser i skogen, som den här käppormen till exempel, och rymdmonstret här under.

Idag är det tisdag och jag har varit två dagar på min nya arbetsplats, det är roligt och utmattande. Utmattande kanske också just för att det är roligt, jag vill sätta mig in i precis allt men hinner förstås inte med hur mycket som helst under en arbetsdag. Vaknade upp med en väldigt mör känsla i kroppen och antar att jag borde yoga eller något sånt, men istället funderar jag på att koka en kopp kaffe till...

Nu händer det

Jag tittar på ett löv som har virvlat sig upp på höjden och ända upp till takåsen på huset mitt emot. Det blev kallt över en natt och det går inte att cykla utan mössa och vantar på morgonen och jag inser att min cykelbelysning inte är vad den borde vara och tänker en sekund att reflexväst?

För ett par dagar sedan kände jag mig liksom vänd ut och in. Och inatt drömde jag att jag förgäves försökte hitta vägen (i djup snö) till syster yster den äldres lägenhet i Stockholm, alla bekanta inslag fanns med, t.ex. att jag försöker knappa in något i telefonen och det inte funkar. Men jag vet inte. Ju fortare saker och ting händer desto bättre, att vara mittemellan har aldrig varit bästa gren.

Lite tom i huvudet är jag allt, och har fortfarande nack-/ryggspärr som jag har haft i snart en vecka. Att jag kanske borde gå på massage? Klippa mig? Yoga? Tvätta håret?

Det passar mig att saker och ting förändras samtidigt som årstiderna ändras. Men lite bitterljuvt är det ändå i att det nu är höst på riktigt.  

PS. Inte alls relaterat, men: jag lyssnade på en podd igår där en poddare sa att hon inte vill använda ordet "sambo" utan hellre säger "min kille" eftersom hon upplever att "sambo" har en tråkig och nästan nedlåtande klang. Jag har också tänkt på det här och att "sambo" låter på något sätt... avsexualiserat och nästan som en möbel. Typ jag städade under soffan och i köket och lite på sambon också. Vad tycker ni? Vad kallar man den man är tillsammans med om man bor ihop men inte är gifta?