Kvällsdoppet

Och så lyckades jag övertyga Cyklisten om att det var en bra idé att hämta Lillcyklisten med cykel och ta oss direkt till sjön, äta kalla köttbullar och pasta, och vara ute. 

"Mysigt! Båda, cykla tillsammans", sa Lillcyklisten när vi närmade oss. Han älskar verkligen att sitta i barnsitsen och jag älskar känslan av att vi åker på ett äventyr tillsammans, kommer ihåg att jag själv alltid tyckte om att åka bak på mina föräldrars cyklar. Det var mysigt. 

Sen, att få dra på simdräkten och gå ner i sjön. Kallt vatten, ja, men inte kallt på ett jobbigt sätt. Solen värmde och jag doppade mig. Vi åt middag på en sandig filt och sen doppade jag mig igen, med huvudet under ytan. 

Det är som att jag döper om mig själv från vinter-Nina till sommar-Nina. Det låter säkert töntigt, men det är så viktigt för mig, det där första doppet. Och andra, och tredje... jag tänker ibland på några av simturerna när jag var gravid och varm förra gången, den kokande sommaren 2018, och kan fortfarande glädjas åt dem.

Vara precis här

En sådan här dag, när det knappt blåser och termometern visar sjutton grader när klockan inte ens är nio. När syrenerna har börjat slå ut och Lillcyklisten sover till klockan sju.

En morgon när jag nästan inte hinner dricka upp mitt morgonkaffe innan det är dags att lämna på förskolan, och jag och Cyklisten hetsar upp stämningen kring lägenheter som kan sökas eller inte sökas. 

Att skiftningarna kan vara så stora och samtidigt så små. Är det möjligt att påverkas av vädret så här mycket, till exempel? Om det är det känns en flytt söderut ännu rimligare. 

Men också: i köksfönstret basilikan, ärtväxten som Lillcyklisten har odlat på förskolan, persiljan, kaffekokaren. I ett annat köksfönster, hade växterna varit ännu lyckligare där? Jag drar mig för att öppna remissvaret på 14 sidor, har börjat med att plocka de längsta först. Att sitta i parken efter förskolan och äta mellanmål, hur han sitter där alldeles själv utan ryggstöd och dricker ur sin mugg. Pratar och flamsar och berättar vad han har gjort. 

Nej, det är inte alltid så att jag längtar någon annanstans.

En sommarplan

Skriver och kategoriserar samtidigt som jag sneglar på presskonferensen om Olof Palme. Det är kanske inte helt optimalt, men jag tänker att det är ändå sommar, jag gör det här frivilligt och i förväg, det är okej att vara lite slapp emellanåt. Sen är det också svårt att hålla fokus på likartade texter och formuleringar en längre tid.

Igår gjorde vi det, bokade en stuga på en camping där vi också var förra sommaren. Också i år kommer vi att vara där samtidigt som vänner från Göteborg, det blir fem nätter på en finfin camping på en udde norr om Luleå. Ifjol var det nästan trettio grader när vi var där, luften dallrade. Jag slutade amma Lillcyklisten och min mormor dog. En plats jag egentligen har noll koppling till men som efter ett enda besök har blivit viktig, symbolladdad på något sätt.

Sömnen

Dagen blåste bort, bokstavligt talat, med vindbyar på 20m/s. Men också för att Lillcyklisten av någon anledning (antagligen för att han somnade i bilen innan lunch i typ en kvart) vägrade sova dagsömn och istället krånglade och vrålade i en och en halvtimme tills vi alla gav upp.

Jag fick dock flashbacks till hur det var när han var bebis, för under en alldeles för lång period var det så varje dag. Varje tupplur. Inräknat då att han vaknade åtminstone fyra timmar per natt. Det är en helt annan sak idag när jag är utvilad och snarare behöver den mentala pausen när han vilar. Så klart blir jag irriterad men det går att hantera på ett helt annat sätt. Jag minns den där uppgivenheten efter efter en lång natt som samtidigt tog slut alldeles för fort och efter att redan ha varit på en långpromenad på förmiddagen sen ändå bli tvungen att gå ännu en för att få honom att sova överhuvudtaget. När det enda jag ville var att sitta ner en stund, dricka kaffe, blunda, göra något annat än att tänka på hans sömn.

En viss oro har jag för att den bebis jag väntar nu kommer att vara likadan. Men det är också en tröst att ha perspektiv. Hade någon sagt åt mig i februari 2019 att Lillcyklisten om ett knappt år skulle sova mellan ungefär kl.19-06 varje natt utan att vakna hade jag hånskrattat dem rakt upp i ansiktet. En våtare dröm hade jag inte kunnat föreställa mig.

Jag har i stort sett släppt sömnbesattheten nu, men det har tagit lång tid. Jag kan förstå att det utifrån betraktat måste ha verkat som att jag var lite galen, och det kanske jag var. Men jag hade inte förstått att bebisar också kunde ha problem med att sova på dagen så jag var helt oförberedd, och att klamra mig fast vid hur mycket han sov varje dygn, nästan på minuten, var nog mitt enda sätt just då att ta mig igenom det. Nu kan jag ta hans tillfälliga sömnstörningar som en förälder. Se att det här är något som händer idag men att det inte behöver betyda att det kommer att pågå för evigt. 

Tacka vet jag tiden som går.

Uppsatsveckorna

Nu har jag inlett dem, en dag tidigare än planerat. Uppsatsveckorna. Samtidigt som reserestriktionerna i Sverige lyfts och det enda jag vill är att planera hur vi ska åka bort, bort bort, ska jag försöka fokusera på att vara här, här, här och få nånting gjort. Inte diskutera reseplaner med Cyklisten. Inte debattera för- och nackdelarna med att åka bil eller tåg eller bo här eller där eller bo med eller utan hiss.

Jag mailade en idé till min icke-handledare (hon får heta så eftersom allt är högst inofficiellt) och hon blev ivrig. Vi hördes på Zoom i morse och hon sken upp när hon förstod att jag hade läst vetenskapsteori, redogjorde engagerat för hur Latour beskrev Pasteurs demonstration av hur han vaccinerade sina kor mot mjältbrand. 

Nu sitter jag med 130 remissvar som jag försöker kartlägga, jag har några småaningar om vad jag ska läsa sen, men känner också hur de flåsar mig i nacken. Veckorna, de är bara tre, och hur ska jag egentligen hinna?

Sommarlistan

Det är torsdag, det är fortfarande varmt ute, allt har blivit grönt på en sekund och innan jag hinner glömma att så inte alltid har varit fallet tycker jag att det är hög tid för en sommarlista. Tror inte jag gjorde någon ifjol, och det är alltid kul att gå tillbaka och se hur man hoppades att sommaren skulle bli.

 

Kommer du att jobba i sommar eller ha semester?

 

Jag kommer att jobba hela juni, med jobba menar jag skriva C-uppsats. Lillcyklisten är på förskolan fram till veckan efter midsommar, så då blir det att skriva, skriva, skriva och hoppas att jag kommer någon vart. Sen tar semestern (eller den obetalda ledigheten) vid och efter det blir det eventuellt lite mera uppsatsjobb i augusti.

 

Vad kommer du inte att göra i sommar som du annars hade gjort?

 

Vi kommer inte att åka till Finland. Det blir den första sommaren i mitt liv som jag inte åker till vårt sommarställe. I teorin hade vi säkert kunna komma runt det på något sätt, genom att isolera oss i karantän i två veckor osv., men eftersom sommarstugan är ett släktställe och mer än halva poängen med att åka dit är att träffa familjen känns det ganska poänglöst. 

 

Hur känns det? 

 

Det känns märkligt, men på något sätt ganska okej. Eller ja, jag har väl accepterat det och väljer att inte tänka på hur det hade kunnat vara. Det som känns allra jobbigast är så klart att mina föräldrar och Lillcyklisten inte får träffas och att vi inte vet när det kommer att ske nästa gång. Barn växer så otroligt fort och även om vi skypar flera gånger varje vecka hade jag så klart helst velat att de fick träffas på riktigt.  

 

Vad kommer du att göra istället?

 

Vi inväntar fortfarande de nya reserekommendationerna, men vi tänker oss att vi ska åka till Göteborg, även om det definitivt ligger mer än två timmar bort med bil. Det är jättesvårt att resonera kring det här tycker jag. Å ena sidan tänker jag att vi är just såna dryga individualister som tänker att rekommendationerna inte gäller oss, å andra sidan vet jag att den här resan inte bara är en nöjesresa eftersom den handlar om vår sannolika flytt tillbaka till Göteborg. 

 

Min inställning är att vi ska åka dit och väl på plats följa alla restriktioner och rekommendationer och att det inte borde vara svårt eftersom vi främst har tänkt cykla runt och kolla på olika bostadsområden. Vi får låna en lägenhet vilket innebär att vi inte heller behöver vara nära andra människor utan kan hålla oss för oss själva, och vi åker ner med egen bil. Jag hör hur jag ursäktar det här valet och förstår om det provocerar, och kan egentligen inte säga något mer till mitt försvar. Det är i alla fall planen idag, vi får se vad som händer.

Vad hoppas du ha för känsla när sommaren är slut?

Jag hoppas att vi ska ha energi att verkligen göra saker tillsammans med Lillcyklisten nu så länge vi bara har ett barn, att vi på något sätt ska få slappna av trots att vi inte kommer att ha några möjligheter till avlastning. Jag hoppas också att vi då ska veta hur vi vill göra med flytten, var vi kan tänka oss att bo och när vi i så fall ska sikta på att flytta. 

Balkongen

Äntligen, äntligen, äntligen är vår balkong färdigrenoverad. Vi bor alltså i ett hyreshus så den här renoveringen är ingen lyxgrej vi själva har valt utan något som hyresbolaget har bestämt sig för. Vi var motvilliga till det när vi fick veta att den skulle bli av eftersom innebörden var att vi inte skulle få tillgång till balkongen på flera månader, och sen en höjd hyra på en lägenhet vi inte ens vill bo i. Men nu, efter två månader, är jag faktiskt väldigt glad över hur den blev. Nästan en halvmeter längre och inglasad, Lillcyklisten sprang lycklig runt, lade sig ner och sa "sova här". Så den fick godkänt på alla fronter.

Jag är dock väldigt ambivalent i min inställning till balkonger. Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra med dem. I vår förra lägenhet i Göteborg hade vi en enorm inglasad balkong, men den var otroligt omysig och jag kände mig alltid iakttagen där eftersom husen låg så nära varandra. Den här balkongen har då inte varit inglasad vilket på sätt och vis är trevligt, men när man har en massa trafik utanför fönstret innebär det också att allt alltid är smutsigt oavsett hur ofta man torkar av ytorna.

Så vi får se, kanske är det balkongen jag kommer att sakna mest sen när vi någon gång flyttar härifrån.