Dagen blåste bort, bokstavligt talat, med vindbyar på 20m/s. Men också för att Lillcyklisten av någon anledning (antagligen för att han somnade i bilen innan lunch i typ en kvart) vägrade sova dagsömn och istället krånglade och vrålade i en och en halvtimme tills vi alla gav upp.
Jag fick dock flashbacks till hur det var när han var bebis, för under en alldeles för lång period var det så varje dag. Varje tupplur. Inräknat då att han vaknade åtminstone fyra timmar per natt. Det är en helt annan sak idag när jag är utvilad och snarare behöver den mentala pausen när han vilar. Så klart blir jag irriterad men det går att hantera på ett helt annat sätt. Jag minns den där uppgivenheten efter efter en lång natt som samtidigt tog slut alldeles för fort och efter att redan ha varit på en långpromenad på förmiddagen sen ändå bli tvungen att gå ännu en för att få honom att sova överhuvudtaget. När det enda jag ville var att sitta ner en stund, dricka kaffe, blunda, göra något annat än att tänka på hans sömn.
En viss oro har jag för att den bebis jag väntar nu kommer att vara likadan. Men det är också en tröst att ha perspektiv. Hade någon sagt åt mig i februari 2019 att Lillcyklisten om ett knappt år skulle sova mellan ungefär kl.19-06 varje natt utan att vakna hade jag hånskrattat dem rakt upp i ansiktet. En våtare dröm hade jag inte kunnat föreställa mig.
Jag har i stort sett släppt sömnbesattheten nu, men det har tagit lång tid. Jag kan förstå att det utifrån betraktat måste ha verkat som att jag var lite galen, och det kanske jag var. Men jag hade inte förstått att bebisar också kunde ha problem med att sova på dagen så jag var helt oförberedd, och att klamra mig fast vid hur mycket han sov varje dygn, nästan på minuten, var nog mitt enda sätt just då att ta mig igenom det. Nu kan jag ta hans tillfälliga sömnstörningar som en förälder. Se att det här är något som händer idag men att det inte behöver betyda att det kommer att pågå för evigt.
Tacka vet jag tiden som går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar