Men också

Att jag får ett sms på morgonen där det står att ett av de femåriga grannbarnen kallar alla grannkompisar till ett viktigt möte DIREKT i tältet på innergården. Att vi går ut klockan 9, jag trött och lite uppgiven. Klipp till åtta timmar senare, vi har ätit falafel, vilat, druckit kaffe, pratat och barnen har lekt oavbrutet med små avbrott för mellanmål och fika. Det är otroligt ändå, vad närvaron av andra människor kan göra. 

Jag vattnar alla växter

Just nu vattnar jag alla växter. De som står lite för högt i köket och som gör att jag måste ställa mig upp på köksbordet. De enkla i köksfönstret, gurkväxterna som klättrar upp mot gardinstången. När jag minns fyller jag vattenkannan på balkongen på morgonen så vattnet inte ska vara iskallt när jag vattnar på kvällen; tomater, basilika, luktärtor, pelargoner. Jag vattnar kaktusen. Jag vattnar gullrankan i vardagsrummet. Jag vattnar monsteran i sovrummet. 

I morse glömde jag att jag skulle på joggingtur för vi behövde boka ett hotellrum medan barnen tittade på tv. Istället tog jag ena barnet med mig lite senare, han fick cykla samtidigt som jag joggade, av och an på kyrkogården. Det var en fin stund, och vi skrattade åt hur brant backen uppför var på hemvägen.

Allt går, allt detta vattnande. Men nu när ledigheten kryper sig på känner jag också hur den växer inuti mig, som ett skrik som kanske får glasen att spricka, min egen törst. Och jag längtar efter att någon annan ska vattna mig, om än bara ibland.

Solbrända kinder och trötthet i blick

Klockan är inte ens åtta men båda barnen har redan somnat efter en något kaosartad läggning som mest kändes som en brottningsmatch med åtta långa/korta armar och ben i en salig blandning. Så kan det bli när man lyckas få ihop en midsommarlunch med Grannarna™️ som inleds med en lite för sen lunch för barnen, med ett hopp över dagvilan för Minicyklisten och sen över till glass, jordgubbar och lek i solen. Det är faktiskt såna dagar jag får en kick av, till skillnad från Cyklisten som behöver gå in och vila sinnena emellanåt. 

Nu får vi se om vi kan ta fram lite chips och varsin öl och ha en egen midsommarkväll utan konstant avbrott av barnprat (läs: barnskrik varför skriker de hela tiden?), om vi orkar. Orkar vi? Jag ska knacka på sovrumsdörren där Cyklisten vilar och kolla läget.

Det blev ingen midsommar vid havet i total harmoni men jag är ändå glad över att ha fått umgås och vara social på det sätt som funkar just nu. Ha en fin midsommar där ute oavsett upplägg och (brist på) sällskap, imorgon är det en helt vanlig dag!

Sommartakt

Det är väl bara att inse, att sommartakten är här. Först upptakten med allt som behöver göras på jobbet, det är vardagen. Sen den samtidiga nedvarvningen som sker på helgen, när man sitter utomhus lite för länge, låter barnen härja runt mer än de faktiskt orkar för att man ska kunna prata till punkt (eller nästan till punkt).

I lördags var jag på en 40-årsfest hos en granne och jag fångade verkligen kvällen så mycket jag kunde, dansade i vardagsrummet och kom hem klockan tre. Kunde prata till punkt med dem som jag annars mest pratar med samtidigt som barn ränner åt olika håll, tänk att plötsligt få resonera från början till slut!

Mina två tomatplantor håller på att växa ur sina platser på balkongen och gurkväxterna i köket slingrar sig högre och högre upp mot gardinstången. Jag undrar vad som kommer att hända med dem när vi är bortresta. För iväg ska vi, mot norr, mot nordost. Men inte riktigt än. Först ska vi ha en lugn midsommar här hemma och jobba i två veckor till. Kanske ta en öl på en uteservering tillsammans om vi får till barnvakt nån kväll. 

Känslorna

Man har flyt så länge man har flyt, då ser man ibland på andras motgångar med en illa dold undran, varför gör de inte bara som vi, sen går det kanske en vecka, kanske två, kanske bara ett dygn och så står man där själv. Man flyter inte ovanpå skitstormen utan man utgör den. Då ser man uppåt och tänker den där jävla familjen som alltid är så perfekt de har säkert barn som aldrig säger dumma mamma eller bråkar vid läggningen. Dagen efter är allt som vanligt igen, jag gillar dig mamma säger ett barn, man får en puss när man lämnar på förskolan, man pratar med sin sambo om något annat än sina barn (framtiden! tv-spel!), solen skiner. 

Det är inte så konstigt att man känner sig känslomässigt urlakad emellanåt. Under en dag med två barn som är två och ett halvt och snart fem hinner man med hela känsloregistret, inte bara en utan kanske fyra omgångar. Låt oss säga att vi sällan slår på en konstnärlig dramafilm som har fått pris på Sundance-festivalen när barnen har somnat, nej det blir något som inte väcker känslor alls. Som exempelvis en halv halvdålig Marvel-film. För vem orkar med mer känslor?

Söndagsvila

Jag sitter i en hammock, solen lyser på mina bleka ben. I bakgrunden spelar en Frost-saga och Lillcyklisten har äntligen lugnat ner sig och leker lite mer vilsamt med grannbarnet. Minicyklisten sover i vagnen utanför uteplatsen. Vi är hemma hos våra grannar, en av dem ligger i hängmattan och läser, den andra vilar på soffan. Jag kan inte tänka mig en skönare eftermiddag.

Det känns som om semesterkänslan smyger sig på trots att det är en månad kvar att jobba. Och kanske att det kan bli lite vilsamt detta år nu när barnen har blivit lite större och självständighet. Kanske.

Tiden flög

Det blev sommar, det blev glasögonprovning, det blev lite för länge i solen i en uppförsbacke och väldigt röda kinder som följd. Men också en trötthet, kanske vintertrötthetens sista suck som rasar över oss nu när ljuset tränger in överallt.

På morgnarna vaknar jag oftast av måsarna och trutarna som har fest, de sätter sig i blomlådorna ch beter sig ungefär som de som tar studenten. Jag fattade ett beslut igår och plockade bort Minicyklistens blöja, det kan också bidra till tröttheten, inte bara för honom utan också för mig.

Imorgon ska vi hux flux iväg till jobb och skola bara för att vara lediga igen på tisdag, mycket förvirrande. Nu ska jag dricka bubbelvatten och vattna mina balkongblommor, sen hoppas jag att det inte är länge kvar till sängdags.