Känslorna

Man har flyt så länge man har flyt, då ser man ibland på andras motgångar med en illa dold undran, varför gör de inte bara som vi, sen går det kanske en vecka, kanske två, kanske bara ett dygn och så står man där själv. Man flyter inte ovanpå skitstormen utan man utgör den. Då ser man uppåt och tänker den där jävla familjen som alltid är så perfekt de har säkert barn som aldrig säger dumma mamma eller bråkar vid läggningen. Dagen efter är allt som vanligt igen, jag gillar dig mamma säger ett barn, man får en puss när man lämnar på förskolan, man pratar med sin sambo om något annat än sina barn (framtiden! tv-spel!), solen skiner. 

Det är inte så konstigt att man känner sig känslomässigt urlakad emellanåt. Under en dag med två barn som är två och ett halvt och snart fem hinner man med hela känsloregistret, inte bara en utan kanske fyra omgångar. Låt oss säga att vi sällan slår på en konstnärlig dramafilm som har fått pris på Sundance-festivalen när barnen har somnat, nej det blir något som inte väcker känslor alls. Som exempelvis en halv halvdålig Marvel-film. För vem orkar med mer känslor?