Jag vattnar alla växter

Just nu vattnar jag alla växter. De som står lite för högt i köket och som gör att jag måste ställa mig upp på köksbordet. De enkla i köksfönstret, gurkväxterna som klättrar upp mot gardinstången. När jag minns fyller jag vattenkannan på balkongen på morgonen så vattnet inte ska vara iskallt när jag vattnar på kvällen; tomater, basilika, luktärtor, pelargoner. Jag vattnar kaktusen. Jag vattnar gullrankan i vardagsrummet. Jag vattnar monsteran i sovrummet. 

I morse glömde jag att jag skulle på joggingtur för vi behövde boka ett hotellrum medan barnen tittade på tv. Istället tog jag ena barnet med mig lite senare, han fick cykla samtidigt som jag joggade, av och an på kyrkogården. Det var en fin stund, och vi skrattade åt hur brant backen uppför var på hemvägen.

Allt går, allt detta vattnande. Men nu när ledigheten kryper sig på känner jag också hur den växer inuti mig, som ett skrik som kanske får glasen att spricka, min egen törst. Och jag längtar efter att någon annan ska vattna mig, om än bara ibland.