Filmfestival

Filmfestivalfolket vallas än hit och än dit och det är fint att höra andra människor hyssja på varandra och slappna av i det faktum att många av besökarna bryr sig om det som de ser. Jag vallas också än hit, ser Black Swan och går sedan genomsvettig hemåt och undrar vad jag just var med om - och än dit, hittar på dåliga ordskämt tillsammans med M och L och planerar goda middagar och märkliga bakverksprojekt.

Imorgon ska bli den bästa söndagen ever har det bestämts, god caféfrukost, Sophie Calle-utställning, middag och slutspurt i ett tvserie-maraton som har pågått i ett par år redan. Om jag kommer ihåg att köpa batterier till kameran kanske det till och med kan dyka upp någon bild.  Helt tydligt en raritet numera.

Jag såg förresten en riktig svart svan en gång, det var också ganska läskigt. (Bild härifrån.)

"Asbra" handledning

Han ba: "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt."

Jag ba: "Ja, alltså det är kanske lite rörigt det här..."

Han ba: "Nej! Alltså jag har försökt hitta invändningar mot dina argument men inte lyckats."

Jag ba: "?"

Han ba: "Det här stycket till exempel, det är ju asbra!"

Jag ba: "Jaså? Jag trodde att det var rörigt."

Ibland har jag så jäkla dålig självinsikt.

Det var det här med kaffe

Det finns goda skäl att aldrig dricka kaffe – hälsoeffekterna är diskutabla och smaken i den finländska vardagen nästan alltid usel. Kaffet hör inte hemma här, och traditionen med den äckliga ljusa rostningen som finländare lärde sig föredra under sin fattiga historia är ett bevis på det här. Man rostade ljust för att inte torka ut kaffet och därmed minska vikten på en extremt dyrbar råvara. Dessutom hade vi länge en kafékultur som fick anpassa sig till konsumentattityden att det helst ska vara billigare att dricka kaffe på kafé än hemma för att det ska löna sig.

Så skriver Pia Ingström i en rolig kolumn om kaffe i dagens Husis. Hon påpekar hur irriterande det är med människor som snobbar till det genom att kräva vissa speciella sorters råvaror i alla situationer och visst kan jag hålla med henne om att det kan bli aningen tjatigt ibland. Samtidigt har texter och samtal om kaffe alltid samma Pavlov-effekt på mig, oberoende hurudant kaffe det handlar om så slutar det med att jag får en otrolig lust att dricka en kopp riktigt starkt mörkrostat kaffe. Så enkelspårig är jag. Men sen så blir jag ju också hungrig av att läsa ordet 'mat', så jag kanske är ett specialfall.

Den våldsamma litteraturvetaren

Oj, jag bröt just i misstag sönder boken som jag analyserar. Vad ska månne det betyda?

Ctrl-S anyone?

Jag vet inte hur det är med er, men när jag skriver i ett dokument under en dag så trycker jag på Ctrl-S hundratals gånger. Det började nog som en reaktion på de gånger när jag inte har Ctrl-Ssat och blivit av med hela sidor och stycken men numera är det snarast en motorisk reflex. Så fort jag har skrivit en någorlunda vettig mening så åker fingrarna dit. Lillfingret och pekfingret, jajjamensan. Ibland kan jag få känslan av att mitt konstanta Ctrl-ssande på något sätt sliter på dokumentet, en alldeles befängd tanke naturligtvis men en tanke som dyker upp likväl. Kanske ett oundviklig resultat av att kombinera en humanist med teknisk apparatur. 

Vissa dagar får jag känslan av att jag har använt Ctrl-knappen och S-knappen oftare än de andra tangenterna. Trots att jag inte egentligen har skrivit något nytt alltså. Bara för säkerhets skull liksom. Igår var en sådan dag. Idag har jag grubblat över hur författarlyan skildras och dessutom skrivit ett par tre stycken. Dessutom visade jag enorm karaktärsstyrka (enligt mina lunchvänner) när jag bröt upp och inte tog en till kaffe som alla andra.

Det är spännande det här gradulivet.

Trögstartad som bara den

Det var längesen det kändes så här motigt att jobba. Jag öppnar än den ena boken och än den andra, än det ena dokumentet och än det andra. Jag har svårt att samla tankarna. Jag vet inte var jag ska börja, vilken tanke som kan leda vidare till nästa, hur saker och ting ska hänga ihop. Idag har jag hittills inte kunnat lura mig själv till att vara aktiv. 

Så jag skickar efter adresser, klistrar på frimärken, slickar igen kuvert. Läser webbtidningar och bloggar. Flyttar runt mina saker på arbetsbordet. Tänker på min goda indiska gryta som jag lagade igår och som jag får äta när jag kommer hem. 

Kan det inte bli dags för lunchpaus snart?

Så nära lördagsmys man kan komma

Lördagar är svåra dagar tycker jag. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska hitta på när det är lördag, det är liksom inte aktuellt med lördagsgodisglädje mera. Men gårdagen blev den bästa lördagen på länge. Jag hann bland annat med att traska omkring med vänner i stan och impulsshoppa en skön huppari som kan värma mig i läsesalen, gå på kaffe, spontanbesöka en konsert med en ungdomskör i domkyrkan och pyssla i en alldeles nystylad lägenhet. Ja, så måste folk göra när de ska sälja sina bostäder: täcka över alla möbler med vita tyger och plocka bort allt personligt (inklusive mikrovågsugnen).

Mest av allt hann jag lära känna mina nyfunna vänner ännu bättre, och vad är väl bättre än det?

Idag doftar det vår och solen skiner så det värker i ögonen och jag ska snart promenera hem från Café Kultur där jag som vanligt har suttit och recenserat. Denna gång var det knepigare än på länge, det svåraste är verkligen att skriva om böcker som gör ett intryck. Vetskapen om att man alltid kommer att utelämna det allra mesta kan ibland vara extra irriterande.