Det dimper ner fina inbjudningar i postlådan (okej, en inbjudan, men ändå) och det kommer goda nyheter från vänner som gör mig så glad så glad. Samtidigt ter sig tillvaron väldigt spretig för tillfället. Kanske är det här ett år då det är meningen att jag ska inse att jag ska föreställa vara vuxen nu eftersom folk och fä börjar hitta sina platser i världen. Eller för att folk och fä plötsligt står inför stora val som handlar om att de försöker hitta sina platser i världen.
Det känns lite som när jag slutade gymnasiet och allting var så himla spännande. Fast då låg spänningen mest i tanken på att flytta hemifrån, det var en spänning som jag tror att åtminstone de som är uppvuxna i mindre städer utan universitet är rätt så förberedda på. Nu tycker jag att spänningen är lite mer på allvar, det är liksom större saker står på spel. Och jag försöker om och om igen intala mig själv att det är karaktärsdanande att göra saker man är rädd för. Trots att det skrämmande inte handlar om det jag ska göra som om att jag inte har någon aning om vad jag ska göra.
Någon som känner igen sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar