Jag läser den norska poeten/författaren/dramatikern Cecilie Løveids diktsamling från 1999, Mykt Glass, ("Vi er skapt till kjaerlighet og utstrakte hender er alt vi trenger") medan jag skriver hemtent i vetenskapsteori och att läsa norska är som att förflyttas i tid och rum (det paradoxala i att det är de nordiska språken som transporterar mig till London).
Och jag undrar igen varför vi så sällan uppmanas att läsa nordiska författare på originalspråk. Jag har aldrig läst några nordiska språk i skolan (förutom den där ena obligatoriska gymnasiekursen), det är inte något jag är stolt över men det är ett faktum, ett faktum som ändå inte hindrar mig från att nu och då läsa en bok på norska eller danska.
Det är inte så svårt. Det är klart att det är ovant i början, men jag tror också att det är väldigt lätt att tänka sig att svenska/norska/danska trots allt är så lika varandra att det inte spelar någon roll om man läser texterna i översättning eller på originalspråk.
Fast här blir jag lite motsägelsefull.
För å ena sidan vill jag säga att språken är så lika att alla som tycker om att läsa ibland borde låta bli de svenska översättningarna. Men å andra sidan vill jag ropa att det är skillnad! Att det naturligtvis finns nyanser som alltid försvinner eller omvandlas i översättningen!
"Akkurat denne første høstblå kafékvelden." skriver Cecilie Løveid.
Försök tänka dig den meningen på svenska. Om denna lilla mening säger jag kategoriskt: det skulle inte låta lika vackert på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar