Råttan

Man skulle kunna tycka att en dag som slutar med att man ser en död råtta på hemvägen inte kan ha varit annat än hemsk. Tänk bara. En råtta! Där låg den med tassarna i vädret. Till min förvåning var den inte ens äcklig. Bara fascinerande. Inget blod, inget kladd. 

Hursomhelst, så nej, det har inte varit en hemsk dag. Det har varit en dag med förvisso mindre sprittande läsning men också ett fullproppat seminarium om självbiografiskt skrivande. Herregud vad mycket människor. Som en rockkonsert för litteraturnördar. Kanske inte så konstigt med tanke på att paneldeltagarna var Birgitta Stenberg, Ann Heberlein och Kjell Espmark. En cool 79-åring som skriver om sex, en jäkligt skärpt teolog och en ledamot för Svenska Akademien. Närmare Nobelpriset än så lär jag inte komma. Och om jag hade vågat gå fram och skaka hand med honom på efterminglet som jag trugade in mig på skulle jag ha kunnat skryta med att jag nu är endast är en handskakning (visst blir det så?) away från både Julia Kristeva och Jacques Derrida. 

Uuuuuh.

Jag hör hur ni drar efter andan. Tillåt mig upprepa: om jag hade vågat.

Dessutom... dessutom. Så kom det ett gradurelaterat mail som gjorde mig omåttligt glad. Kanske är det alla de här orsakerna som gjorde att jag tyckte att den döda råttan var söt. Det är möjligt. Man tar vad man får.