Så var man där igen, i uppsatsträsket. Av alla tänkbara träsk är det i och för sig ett av de trevligare, jag trivs för det mesta med att rumla runt där bland murknade teorier. Jag har länge vetat om att jag är mer produktiv om jag har mycket att göra, problemet är bara den där mellantiden då jag egentligen skulle ha veckor på mig att jobba men istället ser två säsonger av Forbrydelsen eller målar i Star Wars-målarböcker min kombos barn.
Vad jag inte kan begripa är varför det ska ta så länge att komma igång också när själva uppgiften både är rolig och intressant. Nu är projektet att skriva en magisteruppsats i vetenskapsteori. När jag säger det åt folk får de oftast ett ganska förskräckt uttryck i ansiktet. Och det blir ännu värre när jag säger ja, men den ska bara vara typ 30 sidor lång. Nu har jag dessutom kommit på en arbetsrubrik som antagligen kommer att få folks ansikten att skrutta ihop sig till oigenkännlighet, eller vad sägs om: En vetenskapsteoretisk undersökning av kognitiv litteraturteori.
Haha.
Okej, jag hör att det låter fruktansvärt torrt. Men det är jätteintressant. Och det är kul att kunna återkoppla till litteraturvetenskapen efter nästan ett helt år av vetenskapsteori. Det är också jäkligt skrämmande eftersom vetenskapsteorin har gjort mig väldigt kritisk mot mitt eget ämnesområde. I sig är den här sortens självkritik nånting bra, men det gör liksom att mina tankar ibland slår knut på sig själv när jag å ena sidan sitter och formulerar forskningsprojekt, å andra sidan läser kritik av humaniora. Sådana gånger är blir man glad över att någon uppfann ölet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar