Nedmuntran

Det är inte elefanten på bilden som har skrivit brevet. Däremot är det jag  som har 

ritat elefanten.

Ja, eller nej alltså. Det är ganska exakt vad min hjärna säger till mig just nu. Lite som svar på allt. Som när jag försöker tänka att idag gick det ju bra att skriva uppsats, och försöker lägga till några imaginära utropstecken efter meningen. Ja, eller nej alltså. Som när jag tänker att det ska nog ordna sig det här, så svårt kan det väl inte vara att fixa ett jobb. Ja, eller nej alltså. Eller när jag har byggt upp ett försvar mot mina egna negativa tankar och avslutar hela härligheten med att tänka att vad fint, jag kunde tänka mig från det där jobbiga. Ja, eller nej alltså. Det fungerar både som uppmuntran och nedmuntran. Ja, det är ett ord. Nedmuntra. Som att en människas humör kan nedmunteras.

Jag tänker mig att det hade varit lättare om jag nu på heltid hade kunnat förkovra mig i att exempelvis skicka ut diverse frilansförfrågningar. Det är svårt eftersom jag samtidigt har en magisteruppsats att skriva. Svårt, alltså. Inte värre. Jag tänker mig att det nog är bra med svårt ibland, att det liksom puttar en framåt.

(Ja, eller nej alltså?)