Dröm

Som man frilansbäddar får man frilansjobba, som det gamla uttrycket säger. Det är väl ganska typiskt att den som frilansar den ena månaden sitter med en ångestklump i halsen och räkningarna på hög och stirrar på det tomma kontot och, driven av panik, gör allt för att fixa så många frilansjobb som möjligt. Sen går en månad och plötsligt ser kalendern ut som ett konstexperiment.

Det är tur att jag är en sån som får mer gjort när jag har mycket att göra. För det här tycker jag är roligt. Att vara tvungen att läsa ut tjocka böcker tills första recensionsdag, att vara tvungen att jobba hela fem jobbpass på caféet där jag extrajobbar, att vara tvungen att planera en intervju med en kär vän. 

Det här med att jobba på café förresten, det händer alltid nu och då att någon (oftast någon jag inte känner) påpekar att jag är alldeles för överkvalificerad för att jobba som cafébiträde. Jag tror verkligen inte att dessa människor förstår min passion för kaffe, eller för caféer. Att jag har gjort jättenördiga googlekartor över de bästa caféerna i London (och Göteborg) där jag bland annat ger anvisningar om i vilka caféer det lönar sig om att be om en extra shot till kaffet för att få det tillräckligt starkt. Att jag, när jag frågar den som serverar mig något om deras kaffe, faktiskt förväntar mig ett svar och att jag inte bara försöker vara artig. Att jag fortfarande kommer ihåg hur cafépersonalen ser ut på alla mina favoritcaféer i London. 

Jovisst, det här är ett mellanår of sorts. Men ni förstår väl att det nästan är för bra för att vara sant, att det nu är jag som serverar kaffe åt folk? Nu befinner jag mig plötsligt på något märkligt sätt på andra sidan om min egen dröm. Säg vad ni vill, men att jobba på ett café (som dessutom är mitt eget favoritcafé), det hör till en punkterna på min oerhört suddiga och diffusa lista över saker jag vill göra i mitt liv. 

Skål för det!