Den här veckan har det varit filmfestival i Göteborg. Eftersom jag har jobbat morgonpass har det inte blivit så många filmer, men jag hann i alla fall med fyra stycken. I efterhand insåg jag att jag hade fokuserat på dokumentärer om äldre människor. Tja, varför inte. Jag ska upprepa succén (?) från förra året och betygsätta filmerna med världens bästa bakelse, Runebergstårtan.
Journal de France (Frankrike 2012, Raymond Depardon, Claudine Nougaret)
Dokumentärfilm om den franska fotografen och dokumentärfilmaren Raymond Depardon. Vackert fotograferade scener av Depardon som kör omkring på den franska landsbygden och tar bilder av bensinmackar och butiker i 60-talsstil varvas med klipp från hans egna dokumentärfilmer. Intressant berättad dokumentär som gjorde mig mer intresserad av Depardon, han var en för mig helt obekant figur innan jag såg filmen. Det är något otroligt fascinerande med människor som lever sin konst varje dag, som väntar på det där alldeles rätta ljuset som enligt Depardon inte får vara för perfekt för då blir det ointressant.
(Frankrike 2012, Sébastien Lifshitz)
Fransk dokumentär (igen) som följer en handfull äldre homosexuella män och kvinnor som berättar om sina liv och kampen för att få leva ett synligt liv. En väldigt gripande och vacker film som tyvärr kändes lite för lång men som definitivt var sevärd. Öppningsscenen där man försöker kläcka en liten fågelunge med hjälp av bland annat en pincett var otroligt rörande och var en fin symbol för hur skör kärleken är, särskilt då omvärlden betraktar den som onaturlig. Och det är bara så mycket härligare att se ett par gnabbas på franska, i franska kök.
(Storbritannien 2012, Rebecca Thomas)
Den enda spelfilmen jag såg, Electrick Children, handlar om mormondottern Rachel som tror sig ha blivit gravid då hon i smyg lyssnade på ett kassettband med rockmusik som uppfylllde både hennes kropp och själ. Hon rymmer hemifrån tillsammans med sin bror och ger sig ut på äventyr i Las Vegas. En väldigt speciell film med sin alldeles egna logik, Julia Garner var underbar som Rachel, men skådespelarinsatserna var lite ojämna. Det här är Rebecca Thomas debutfilm och jag ser definitivt fram emot vad hon kommer att göra i framtiden.
(Sverige 2012, Sophie Huber)
Den sista film jag såg var dokumentären om skådespelaren Harry Dean Stanton som bland annat har varit med i David Lynchs The Straight Story, Alien, Paris, Texas och många, många andra filmer. Jag visste inte särskilt mycket om Stanton vilket alltid är en god orsak att se en dokumentär, och jag blev inte besviken. Dokumentären gav en väldigt poetisk och ömsint bild av den känslige ensamvargen Stanton och korta intervjuklipp och filmklipp från hans filmhistorik varvades med sånger som sjöngs av Stanton själv. Han sade att det var hans största besvikelse, att han aldrig vågade satsa på musiken på allvar. En dokumentär som påminner om sitt undersökningsobjekt - varsam, musikalisk och varm. Värd att se bara för klippet där Stanton och David Lynch smågrälar om det egentliga ordvalet i Stantons favoritdikt av den japanska poeten Basho. Enligt Stanton går den så här:
Old pond
Frog jumps in
Splash
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar