Den längsta mannen

Kristian Matsson a.k.a The Tallest Man on Earth

The Tallest Man on Earth, eller Kristian Matsson som han egentligen heter, är en singer/songwriter som inte genast fick mig på fall. Jag tror att det var för att hans röst är väldigt speciell, raspig och lite gäll, det är liksom svårt att ha hans sånger som bakgrundsmusik. Men det borde egentligen vara ett högt betyg, för vem vill väl göra bakgrundsmusik?

På något märkligt sätt började hans sånger smyga sig in i mitt medvetande, det var nästan som om jag inte var kapabel att förstå hur bra han var i början, för plötsligt stod det helt klart för mig: det är nånting magiskt med hans musik, det är som om sångerna bara rinner av hans fingrar. Det känns så självklara, som om de alltid har funnits. Har ni inte hört honom kan ni klicka på klippet nedan och lyssna medan ni läser vidare.

Ibland kan det bli så fel på konserter, det kan låta exakt som på skiva (tråkigt), det kan låta sämre än på skiva (besvikelse), artisten kan vara sur och vresig (olustigt), låta bli att söka kontakt med publiken (bortglömdhet) eller vara snobbig (ilska). The Tallest Man on Earth lyckades skutta runt alla dessa fallgropar. Och det är inget metaforiskt uttryck, för han skuttade verkligen runt på scenen. Som en liten skogstomte var han, han är alltså inte särskilt lång utan liten och späd med pinniga ben, men när han än knuffade undan sin stol med en teatralisk gest, än kramade om saxofonisten från kompbandet Augustifamiljen (ja, de som bl.a. spelar i "På spåret), då växte han och hans närvaro (om jag får använda ett abstrakt och lite pretentiöst ord)  i konserthusets sal blev mer och mer påtaglig och ja, det kändes verkligen som om han spelade just för mig.  

Det enda jag tycker är synd är att han inte spelade "Weather of a Killing Kind". Lyssna här om ni är nyfikna. Så vackert.

Och visst, han är rätt fager att vila ögonen på också.