Så läste jag den äntligen, den bok som nog har hypats mest bland mina kollegor, Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah. Jag har inte läst Half of a Yellow Sun även om jag har haft på känn att jag skulle tycka om den, så för mig var Adichie en helt ny bekantskap. Det var en bok som växte och växte ju mer jag läste, jag var inte såld från första sidan och var inte överförtjust i bakgrundshistorierna om huvudpersonerna Ifemelus och Obinzes uppväxt (samtidigt som det var absolut relevant information), men så snart själva berättelsen om Ifemelus flytt till Amerika kom igång så kunde jag inte sluta läsa.
Americanah är en otroligt mångsidig roman. Det är en identitetsjakt och en kärlekshistoria (något som kanske ibland är samma sak?), det är ett kaleidoskop av hur rasism och fördomsfullhet kan ta sig i uttryck, det är en berättelse om viljan att mötas och oviljan att faktiskt se den man möter. Det är om språk: akademiskt språk versus vardagligt tal, dialekter och uttal, amerikanska och nigerianska uttryck, makt och status. Kroppen som kodas på olika sätt beroende på vilken kultur man ingår i.
Det är en bok som på ett plan har en väldigt tydlig berättelsebåge: Ifemelu och Obinze blir tillsammans när de är unga och fortfarande bor hemma i Lagos, sen blir det oroligheter i landet och Ifemelu flyttar till Amerika för att studera medan Obinze bestämmer sig för att följa efter så fort han kan. Men det blir inte så och deras vägar går isär, de lever sina egna liv men kan inte riktigt släppa minnet av varandra.
Det hela inleds med att Ifemelu precis har bestämt sig för att flytta tillbaka till Nigeria, och berättelsens geografiska utgångspunkt är en hårsalong i Philadelphia dit Ifemelu går för att fläta sitt hår inför resan. Där blir hon som en viloplats för en mängd identiteter hon själv är tvungen att förhålla sig till - som nigerian, som amerikaniserad nigerian, som "Non-American Black", som välutbildad, som hemvändare osv. osv. En spännande historia och ett imponerande romanbygge. Välskrivet och lättläst på samma gång, just the way I like it.
Jag vet, jag säger det ofta men jag säger det igen: läs den!
6 kommentarer:
Läser en som bäst - håller helt med dig.
Men hittills känns det som om läsupplevelsen av "En halv gul sol" var starkare - men har mycket kvar av boken.
Pappa
Vad roligt! Du får säga vad du tyckte sen, det tog som sagt ett tag för mig att komma in i texten, men när jag väl var inne tyckte jag att boken var fantastisk. Måste också läsa En halv gul sol inom kort.
Ah, "En halv gul sol", fatta att jag rentav släpade den med mig till Göteborg FÖR FEM ÅR SEDAN, och inte heller då blev den läst, trots att jag gillade "Purple Hibiscus" som jag läste under Postkolonialism-kursen för ännu längre sedan!
Är nyfiken på den här, men funderar samtidigt om jag ska slå till på Hustvedt i stället, som jag nu ser att du läser, so tell med, vilken?!
Americanah, hands down! Och detta från din främsta Hustvedt-vurmare. Har börjat på "The Blazing World" och den verkar bra, men typiskt Hustvedt-pretentiös och ganska krävande läsning.
Oavsett vad man tycker om Americanah så får den en verkligen att tänka på rasism från så många nya perspektiv, och bara för den sakens skull borde alla läsa den. Jag och min ena kollega pratade i typ en timme igår om hur smaaaart Adichie är. :D
Läste ut "Americanah".
Vinterns läsupplevelse. Inte bara en ögonöppnare för den osynliga rasismen utan också en stark berättelse i sig själv och ett språk att njuta av.
Har ännu inte bestämt mig för omn jag tycker den är lika bra som "En halv gul sol".
Pappa
Vad roligt att höra! Den innehöll verkligen många ögonöppnare samtidigt som den är så skickligt konstruerad utan att kännas just konstruerad.
Skicka en kommentar