The Wife!

Jag tror bestämt att jag att Meg Wolitzers The Wife kan koras till den första romanen värd att hylla efter min post-Ferrante-depression. 

I korthet handlar romanen om drygt sextioåriga Joe och Joan Castleman (genialiska karaktärsnamn på så många plan kan jag säga nu efter att ha läst boken) och deras äktenskap. När romanen börjar sitter de på ett plan till Helsingfors där Joe som är författare ska få ta emot ett prestigefyllt litterärt pris.  På planet bestämmer sig Joan, som också är romanens berättare, för att hon vill skilja sig från Joe. Sedan återberättas paret Castlemans äktenskap och liv med utgångspunkt i ett höstlikt Helsingfors.

Meg Wolitzer skriver om vad som händer när en kvinna "hänger på", följa med, stöttar, uppoffrar sig - för att långsamt låta sig formas in i ett liv man aldrig skulle ha valt om man hade sett slutpunkten när man tog det där första steget - allt i närvaron av en karismatisk och kreativ man. En man som breder ut sig, och bara självklart antar att han får ta plats, att han tar plats, för att han är en man.

Jag ångrar nästan att jag läste ut The Wife så snabbt och skulle verkligen vilja bokcirkla om den för det finns så många spår i den som fascinerar mig. Jag tycker exempelvis att det alltid är intressant att läsa om karaktärer som själva är intresserade av skapande och skrivande. Sen är det också något alldeles sanslöst hur förbannad man kan bli på dessa jädra herrar som bara går omkring och är självklara överallt i kulturvärlden. Dessutom skriver Meg Wolitzer så roligt, så torrt och med en massa djurmetaforer (älskade verkligen metaforerna, skulle kunna skriva ett helt blogginlägg om dem). 

People usually thought we were a "good" couple, and I suppose that once, a long, long time ago [...] this was true. But soon enough we moved fron the glory and self-love of any young couple to the green-algae swamp of what is delicately known as "later life." Though I'm now sixty-four years old and mostly as invisible to men as a swirl of dust motes, I used to be a slender, big-titted girl witha certain shyness that drew Joe toward me like a hypnotized chicken.

Haha.Vilken tur ändå att det här inte är hennes enda bok!