Överraskningar och inbillad kontroll

Jag blir större och större, tankarna växer sig mindre och mindre. Eller, prioriteringarna blir andra. Jag pratar med några förskoleföräldrar i parken, vi är tre gravida varav två oplanerat, det känns liksom... normalt? Att vilja ha fler barn, inget konstigt med det. Att de bara gör entré däremot, det är något som behöver processas samtidigt som man är smärtsamt medveten om att det finns många omkring en som hade gjort allt för ett överraskningsbarn.

Men det finns också ett lugn i överraskningen, i alla fall för mig som helst hade velat planera allt. Allt går inte att planera, så klart vet jag det. Har man någon gång plötsligt förlorat en nära anhörig eller känt någon som drabbats av en allvarlig sjukdom tror jag inte det går att låtsas som något annat. 

Jag funderar ganska mycket kring mitt planerande eftersom jag kan bli arg och sårad av att det pratas så mycket skit om att moderna mammor har såna kontrollbehov. Dels tänker jag att det är ett personlighetsdrag. Jag tycker att det är roligt att planera. Till och med att göra sommarschema på jobbet brukar jag lite i hemlighet njuta av. Tillfredsställelsen när man får allt att gå ihop - den är icke att förringa. Dels undrar jag om det inte bara är ytterligare ett sätt att bestraffa mammor: nämen se, nu tror de att de ska kunna ha kontroll över sina förlossningar också, hahaha. När det i själva verket är strukturella problem som kräver att man försöker upprätta kontroll över sin situation, exempelvis det jag fick veta igår, att en tredjedel av barnmorskorna på NUS i Umeå har sagt upp sig de senaste månaderna. 

Jag hade säkert mått jättebra av att bara släppa på kontrollen lite oftare. Men när så mycket i samhället rent ut sagt fungerar för jävligt, varför i hela friden skulle jag vilja det?