Tre år, eller, hur man hittar ett hem

Höst är nystart, frisk luft som får mig att se konturerna tydligare (på gott och ont). Men det är varmt i Göteborg, sommaren vill inte riktigt släppa taget. Jag cyklar hemåt längs med älven en morgon och andra sidan ser så nära ut, jag har aldrig cyklat här den här tiden på dygnet förr, med det här ljuset. 

Det är ganska exakt tre år sedan jag flyttade till Göteborg. Utan mina riktiga glasögon och alldeles uppe i det blå efter ett år i London damp jag ner och försökte hitta Martinas nummer i min telefon. Jag såg ingenting. Jag visste ingenting. Jag kunde inte läsa en enda skylt under de första tre dagarna. Jag sov min första natt (i Sverige!) på en madrass i Martinas studentlägenhet i Masthugget innan jag flyttade in i min egen studentlägenhet i Johanneberg. Under mitt första år i Göteborg lagade jag Gordon Ramsay-mat med min Londonkompis Linda som var här på utbyte (alla recept tog minst dubbelt så lång tid att göra som utlovat, beware), skrev gradu (masteruppsats) i litteraturvetenskap och letade efter bra caféer.

Det känns som minst fem år sedan.

För två år sedan var jag plötsligt klar med litteraturvetenskapen. Konstigt, jättekonstigt. Jag hade bestämt mig för att (försöka) stanna i Göteborg när jag flyttade hit men visste inte vad jag ville göra så jag började läsa vetenskapsteori eftersom det var ett av de få ämnen jag fick läsa på magisternivå. Till en början var det mest förvirrande, sen blev det väldigt intressant och roligt. Hela året präglades av en dylik bergochdalbana. Förvirringen var total. Men när jag äntligen flyttade från min lilla ångestetta i Johanneberg var det mycket som blev bättre, trots avsaknad av pengar och framtidsplaner.

För ett år sedan fick jag min andra examen, en magister i vetenskapsteori. Jag var minst lika förvirrad som under våren, men på något sätt lugn. Det var så mycket som var fel att jag liksom inte orkade stressa upp mig över det. Det var bara att ta en vecka i sänder. Baka mitt eget bröd. Panta flaskor. Försöka att skjuta bort tankarna på hur jag skulle få hyran betald som dök upp som ett monster i mitt huvud varje kväll. Men, jag extrajobbade också på mitt favoritcafé. Jag tror verkligen att det räddade mig, inte bara ekonomiskt utan också psykiskt. Jag hade ett sammanhang som var mitt med människor jag tyckte om. Och just i september hade jag rätt mycket jobb, både på caféet och som frilansare, så det kändes helt okej. Trots att jag sprang på Arbetsförmedlingen och skickade in jobbansökningar till jobb jag absolut inte ville ha.

Och nu då?

Jag har bott utanför Finland lika länge som jag bodde i Åbo. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Göteborg känns som hemma. Det där jobbet dök upp som jag ville ha, den där människan jag inte visste att jag letade efter stod plötsligt där och bara fanns. Nej, det handlar inte bara om yttre omständigheter. Men kanske om i sammanhang där man faktiskt trivs, inte bara ingår i passivt. 

Hösten och sommaren slåss om utrymmet, så får det vara. Stjärnklar himmel, varm luft. En skog jag inte har vetat om där nästan alla träd är japanska, skymningen som gör ögonen trötta. Kanske några hemligheter. Att läsa en bok om dagen. 

Och nej, jag ska inte sluta blogga även om det kan verka så ibland. För det är fantastiskt att kunna gå tillbaka i tiden och se vem man var för några år sedan, för några månader sedan, för några timmar sedan. Och att skriva är det bästa jag vet.