Gitarrlängtan

Idag har jag druckit sjuka mängder kaffe och fixat på lite smått och gott, som vanligt med Hanna som också brukar ha lediga onsdagar. Det var otroligt välbehövt, igår slog nämligen min februariangst till. Rätt sent måste jag medge eftersom det byter månad redan nästa vecka, och jag gillar inte att klaga, men jag tycker verkligen att det räcker med vinter nu. Man är så blek att man nästan är genomskinlig och världen är ful som stryk. Nåväl. Även om hela dagen var både effektiv och avslappnande på samma gång var definitivt detta det allra, allra bästa:

Hanna har tagit bilden, kolla här för flera.

Min gitarrabstinens blev inte direkt bättre av att jag såg The Tallest Man on Earth plinka på med sina flinka trubadurfingrar, så idag släpade jag med mig Hanna till en musikaffär för att testa gitarrer. Fy fasiken alltså. Vad jag saknar att ha en gitarr. Här på bilden ovan kände jag mig lite som en wannabe-Jewel (Martina, you know what I'm talking about) och den blå gitarren var lite för stor för mig, men oj oj oj vad köpsugen jag blev. Sen tyckte en gubbe att jag skulle testa en minigitarr som hade en helt underbart varm klang, den var helt perfekt storlek för mig dessutom. Fast den kostade typ 500 euro. 

Jag kan ju i alla fall ta och besöka musikaffären lite oftare.

Efter morgonpass

Idag var Göteborg helt vitt. Inbäddat i tjock dimma, en massa försenade flyg. Att åka flygbuss vid fyratiden i morse var att långsamt vakna i ett hav av bomull. 

Daniel Danger (Klicka för bildkälla)

Trettio sidor kvar i Patrick Rothfuss The Name of the Wind och jag tycker redan synd om den nästa bok jag kommer att läsa för det kommer oundvikligen att bli en mellanbok. Så många fina saker jag kunde citera från Rothfuss böcker, många sanningar som är banala men samtidigt skildrade på ett sätt som gör dem alldeles verkliga, även om allt utspelar sig i en fantasyvärld. Sometimes leaving is the only thing you can do. Meningar man hade skrivit av och hängt upp på väggen om man hade varit femton, och om man hade varit femton hade man blivit ännu mer besatt och säkert gjort fanart och jag vet inte vad. Det är säkert Rothfuss berättelser som spökar i mina drömmar, drömmar som är så knäppa att jag bara skrattar när jag vaknar (och sedan glömmer).

Men som en vis man en gång sade: Of course it is happening inside your head [...] but why on earth should that mean that it is not real?

Den längsta mannen

Kristian Matsson a.k.a The Tallest Man on Earth

The Tallest Man on Earth, eller Kristian Matsson som han egentligen heter, är en singer/songwriter som inte genast fick mig på fall. Jag tror att det var för att hans röst är väldigt speciell, raspig och lite gäll, det är liksom svårt att ha hans sånger som bakgrundsmusik. Men det borde egentligen vara ett högt betyg, för vem vill väl göra bakgrundsmusik?

På något märkligt sätt började hans sånger smyga sig in i mitt medvetande, det var nästan som om jag inte var kapabel att förstå hur bra han var i början, för plötsligt stod det helt klart för mig: det är nånting magiskt med hans musik, det är som om sångerna bara rinner av hans fingrar. Det känns så självklara, som om de alltid har funnits. Har ni inte hört honom kan ni klicka på klippet nedan och lyssna medan ni läser vidare.

Ibland kan det bli så fel på konserter, det kan låta exakt som på skiva (tråkigt), det kan låta sämre än på skiva (besvikelse), artisten kan vara sur och vresig (olustigt), låta bli att söka kontakt med publiken (bortglömdhet) eller vara snobbig (ilska). The Tallest Man on Earth lyckades skutta runt alla dessa fallgropar. Och det är inget metaforiskt uttryck, för han skuttade verkligen runt på scenen. Som en liten skogstomte var han, han är alltså inte särskilt lång utan liten och späd med pinniga ben, men när han än knuffade undan sin stol med en teatralisk gest, än kramade om saxofonisten från kompbandet Augustifamiljen (ja, de som bl.a. spelar i "På spåret), då växte han och hans närvaro (om jag får använda ett abstrakt och lite pretentiöst ord)  i konserthusets sal blev mer och mer påtaglig och ja, det kändes verkligen som om han spelade just för mig.  

Det enda jag tycker är synd är att han inte spelade "Weather of a Killing Kind". Lyssna här om ni är nyfikna. Så vackert.

Och visst, han är rätt fager att vila ögonen på också.

Torsdagshelg

Lediga dagar mitt i veckan, ikväll ska jag lyssna på The Tallest Man on Earth som spelar i konserthuset. Det blir nog fint. 

Just nu tänker jag en hel del på skrivandet och hur det ska rymmas in i världen. Och så läser jag, fortfarande Patrick Rothfuss men också Sanningen av Riikka Pulkkinen, en fantastisk bok som både har språk och karaktärsutveckling på just det sätt jag tycker om. 

Nu ska jag smyga iväg till stan. Precis som den här typen på kanske det finaste klistermärket i hela världen.

Om han inte tassar bort från något bus så vet jag inte vad.

Den gode herr R

Tiden gick så snabbt den här veckan att jag bara hann gräma mig över att man inte kan få tag på Runebergstårtor i Sverige innan själva Runebergsdagen hann passera. Men! Jag fick tips om ett bra recept som jag var tvungen att testa eftersom Runebergstårtan är min absoluta favoritbakelse i världen. 

Hanna väntar med spänning...

Konsistensen blev precis så grynigt perfekt som vi hoppades. Ett bra knep för att få den

rätta formen som Hanna kom på var att vända tårtorna upp och ner.

Vilka snygga tårtor alltså. Indränkta med 50/50 punsch och äppeljuice och herregud så goda de blev.

Rothfuss!

Jag hade tänkt vänta med att skriva om Patrick Rothfuss fantastiska böcker, men eftersom jag steg upp en halvtimme tidigare för att hinna dricka mitt morognkaffe i lugn och ro och nu har lite tid över kunde jag inte låta bli. Patrick Rothfuss, alltså. Hans trilogi The Kingkiller Chronicle inleds med The Name of the Wind där vi får träffa Kvothe som har förlorat sin familj och som försöker komma till rätta med sitt liv och sina nyinlärda magiska kunskaper utan vänner, pengar eller hem. Kvothe (som ska uttalas typ som engelskans "quote") hör till Enema Ruh, ett vandrande folk som reser från stad till stad med sin teater och musik. Kvothe är därför också en fena på att spela luta vilket han får stor användning av i framtiden. Musik och myter är viktiga inslag i berättelsen och namn på föremål får en särskild betydelse i handlingen. Det kanske man kan ana av bokens titel.

Eller vänta. Egentligen börjar det i ett världshus, det allra första kapitlet beskriver ett rum med tre olika tystnader. Redan där var jag helt hooked. Rothfuss skriver inte bara fint, han skriver också insiktsfullt och utan att använda klichéer. Det här är litterär fantasy. Jag ogillar när fantasyförfattare blir för kåta på att hitta på arkaiska språk och glömmer att det också har en historia att berätta. Rothfuss lyckas balansera det här så himla snyggt. För naturligtvis finns här också arkaiska språk, det är ju fantasy. Duh. Det finns också magi. Kanske alldeles specifikt så finns här ett universitet för magi. Men men, tänker ni, det låter ju lite som Harry Potter. Ja! Det finns faktiskt lite paralleller även om The Name of the Wind känns vuxnare på något vis. 

Eftersom jag inte vill förstöra era läsupplevelser (för nu springer ni alla till närmaste bibliotek eller bokhandel, jag hör redan klapprandet av era skor) tänker jag inte berätta mer om handlingen, allt jag kan säga är att den som gillar typ Harry Potter eller Lian Hearns Över näktergalens golv eller bara bra böcker i allmänhet måste läsa Patrick Rothfuss.

Pust. Så var det sagt. En liten varning dock: del tre i trilogin har inte ännu kommit ut. Så det finns en viss risk för svåra abstinensbesvär. Dock är del två, The Wise Man's Fear kring tusen sidor lång, så det finns att göra tills del tre dyker upp.

Filmfestival 2013

Den här veckan har det varit filmfestival i Göteborg. Eftersom jag har jobbat morgonpass har det inte blivit så många filmer, men jag hann i alla fall med fyra stycken. I efterhand insåg jag att jag hade fokuserat på dokumentärer om äldre människor. Tja, varför inte. Jag ska upprepa succén (?) från förra året och betygsätta filmerna med världens bästa bakelse, Runebergstårtan.

Journal de France  (Frankrike 2012, Raymond Depardon, Claudine Nougaret)

Dokumentärfilm om den franska fotografen och dokumentärfilmaren Raymond Depardon. Vackert fotograferade scener av Depardon som kör omkring på den franska landsbygden och tar bilder av bensinmackar och butiker i 60-talsstil varvas med klipp från hans egna dokumentärfilmer. Intressant berättad dokumentär som gjorde mig mer intresserad av Depardon, han var en för mig helt obekant figur innan jag såg filmen. Det är något otroligt fascinerande med människor som lever sin konst varje dag, som väntar på det där alldeles rätta ljuset som enligt Depardon inte får vara för perfekt för då blir det ointressant.

The Invisibles

(Frankrike 2012, Sébastien Lifshitz)

Fransk dokumentär (igen) som följer en handfull äldre homosexuella män och kvinnor som berättar om sina liv och kampen för att få leva ett synligt liv. En väldigt gripande och vacker film som tyvärr kändes lite för lång men som definitivt var sevärd. Öppningsscenen där man försöker kläcka en liten fågelunge med hjälp av bland annat en pincett var otroligt rörande och var en fin symbol för hur skör kärleken är, särskilt då omvärlden betraktar den som onaturlig. Och det är bara så mycket härligare att se ett par gnabbas på franska, i franska kök. 

Electrick Children

(Storbritannien 2012, Rebecca Thomas)

Den enda spelfilmen jag såg, Electrick Children, handlar om mormondottern Rachel som tror sig ha blivit gravid då hon i smyg lyssnade på ett kassettband med rockmusik som uppfylllde både hennes kropp och själ. Hon rymmer hemifrån tillsammans med sin bror och ger sig ut på äventyr i Las Vegas. En väldigt speciell film med sin alldeles egna logik, Julia Garner var underbar som Rachel, men skådespelarinsatserna var lite ojämna. Det här är Rebecca Thomas debutfilm och jag ser definitivt fram emot vad hon kommer att göra i framtiden.

Harry Dean Stanton: Partly Fiction

(Sverige 2012, Sophie Huber)

Den sista film jag såg var dokumentären om skådespelaren Harry Dean Stanton som bland annat har varit med i David Lynchs The Straight Story, Alien, Paris, Texas och många, många andra filmer. Jag visste inte särskilt mycket om Stanton vilket alltid är en god orsak att se en dokumentär, och jag blev inte besviken. Dokumentären gav en väldigt poetisk och ömsint bild av den känslige ensamvargen Stanton och korta intervjuklipp och filmklipp från hans filmhistorik varvades med sånger som sjöngs av Stanton själv. Han sade att det var hans största besvikelse, att han aldrig vågade satsa på musiken på allvar. En dokumentär som påminner om sitt undersökningsobjekt - varsam, musikalisk och varm. Värd att se bara för klippet där Stanton och David Lynch smågrälar om det egentliga ordvalet i Stantons favoritdikt av den japanska poeten Basho. Enligt Stanton går den så här:

Old pond

Frog jumps in

Splash