Nostalgi: ungdomsböcker

Igår kväll började jag läsa Margaret Atwoods Syndaflodens år och kom av olika orsaker att tänka på några ungdomsböcker som jag läste flera gånger om när jag var aningen yngre än jag är nu. Jag försökte hitta bilder på dem alla, men det var tydligen inte möjligt. Jag som trodde att Eddie C. Bertins Trettonde natten var en självklar klassiker. Här är några stycken i alla fall:

Det här var en fruktansvärt tragisk berättelse om Jodie som hade reumatism och satt i rullstol men som ändå klarade av att sköta om sin häst. Heter Jodies resa i svensk översättning. Jag har läst den massor av gånger och jag tyckte alltid lika synd om Jodie. Undrar om den fortfarande läses?

Silverdelfinen är den första boken i serien om Julia, skriven av Anita Eklund Lykull. Minns inte så mycket av handlingen mera men har ett svagt minne av att jag tyckte att huvudpersonen var väldigt vuxen.

Behöver jag verkligen säga något om denna? Jag tror att den här boken har påverkat mig mer än jag någonsin kommer att våga erkänna. Någon som vill starta en nostalgiläsecirkel i framtiden? 

 

Andra ungdomsböcker som jag minns särskilt väl: Felicias ö av Cannie Möller, Tretton år av Judy Blume,  Fotografens hemlighet av Barbara Steiner. Jag tänkte säga något om att jag nog lästa om annat än unga kvinnor med romantiska livsöden, men tja. Dels är jag inte så säker på hur bra det stämmer och dels spelar det inte egentligen någon roll.

Teoretisk egoboost

Det går verkligen upp och ner, men idag är det jäkligt kul att jobba med gradun. Jag börjar komma så långt att jag kan överblicka mina egna teoretiska utgångspunkter vilket gör att jag också kan konstatera att dessa utgångspunkter ibland är synnerligen otydliga. Men jag börjar också ha en relativt bra överblick över det teoretiska fält jag använder mig av vilket betyder att jag kan se saker i min egen argumentering som tidigare har varit mycket grumliga. Så nu retar jag säkert gallfeber på mina läsesalskollegor i mitt av-och-an-springande efter än den ena boken och än den andra.

Och jag vet inte om det bara är jag, men är det inte så att det kan vara mycket mer givande att läsa en introduktionstext efter att man själv har bekantat sig med ett visst teoretiskt fält? Om man gör tvärtom så blir introduktionsförfattarens egen position så svår att se, men om man går bakvägen så kan man liksom genast avgöra om introduktionsvolymen är bra eller inte. Det här är säkert en självklarhet för den som har forskat ett tag, men jag tycker att det är väldigt kul. Om man går bakvägen så får man ju dessutom den där trevliga igenkänningsreaktionen som kan boosta ens självkänsla litegrann: "Aha, hon talar om den filosofen. Jaja, då förstår jag vad hon menar."  

Gårdagens bästa

Seriösa lunchbordsavtal av typen "Jag tycker att vi gör så att om jag får en doktorandplats så tar jag emot den bara på villkoret att du också får en, och tvärtom förstås."

Mormorbrevet som gjorde min kväll till ett enda stort leende.

Filmen om Paul

Sen när Hollywood gör en film om Paul Auster så hoppas jag att de kontaktar mig. Jag har nämligen hittat den perfekta skådespelaren för jobbet:

Paul Auster, möt Rufus Sewell.

Rufus Sewell spelar poliskommissarie Zen i en ny brittisk filmatisering. Ingen höjdare direkt ifall någon undrar, väldigt stereotypt på alla sätt och vis:

- sexig frånskild man i italiensk kostym, check

- sexig kvinna som jobbar som sekreterare, check

- biljakt genom vackra italienska landskap, check

- sexig kvinna som jobbar som sekreterare blir orolig för sexig frånskild man, check

- sexig frånskild man krälar genom grottsystem och skjuter lite skurkar, check

 

osv osv osv i all oändlighet eftersom det naturligtvis inte går att rubba dessa som mögel ingrodda mönster.  Jag tycker att Sewell istället kan börja öva på sin litterära framtoning. För rollen som Auster är hans. 

Dismember

Jag kunde skriva om många saker. Om filmvisningen/diskussionstillfället med den holländske konstnären Renzo Martens och allvetaren Stefan Jonsson. Om hur mina planer för det kommande året har ändrats för n:te gången. Om den omöjliga stipendieansökan jag försökte lämna in för fjärde gången i morse. 

Om allt detta alltså. Men allt jag kan tänka på att ordet 'dismember' är så himla lustigt. Att det beskriver det som sker men att det också låter som en benämning på någon som inte längre får vara med. En dis-member. Att det dessutom kunde vara en månad. Oktober, november, dismember. Att jag gärna skulle vilja få tillfälle att uppmana någon att "dismember this member!".

Snart blir det kaffepaus, och pratpaus, fyra pratsamma typer från olika håll. Småland, svenska Lappland, Västergötland och Österbotten. Vem pratar mest? Det återstår att se.

Tankespret/tankespröt

Det är nästan tomt i läsesalen och solen skiner in genom takfönstren. Vad gör jag här en lördag? Det är något i frånvaron av människor och närvaron av böcker och ord men också i lördagens brist på krav som gör salen till en skön plats att tänka på. Idag behöver jag inte de andra människornas koncentration för att kunna tänka, idag är det tomheten, bristen på andra människors tankeströmmar som ilar kors och tvärs under takbjälkarna som får mina egna tankar att smyga sig fram. 

Som hur jag ofta tolkar min splittrade koncentration som ett problem men att det kanske handlar om att jag vill så mycket, att det finns så många världar att upptäcka. Och att det är ett privilegium att förvirras av sina egna drömmar, att en brist på drömmar hade varit mycket värre.

Som hur jag letar fram en gradu om Wava Stürmer från 1982, synar de maskinskrivna bladen, läser och undrar om det kanske är så att jag kan betrakta det som ligger nära så mycket klarare när jag själv befinner mig långt borta. 

Som att jag har ett nybakt bröd i min tygkasse, kavring med valnötter. 

Ute är det kall luft, kall vårluft, och blå himmel. Inne är tankarna kanske inte världsomvälvande men ändå, så där lördagssköna. Mjuka och varma, som kavringen.

Stillastående nomadliv

Även om det här är taget ur ett helt annat sammanhang är det något som är skönt att tänka på när man inte har råd att resa:

Not all nomads are world travelers; some of the greatest trips can take place without physically moving from one's habitat. It is the subversion of set conventions that defines the nomadic state, not the literal act of traveling. 

- Rosi Braidotti, Nomadic Subjects. Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory

Idag kan jag känna i kroppen att arbetsveckan håller på att ta slut. Imorgon ska jag kanske fly hemmets härd (och den organiserade korridorsfesten) och titta på musikal med en lunchvän. Kanske skriva lite stipendieansökningar. Nu ska jag sluta bildgoogla teoretiker och läsa deras texter istället.