söndag 13 februari 2011

Bästisar eller inte bästisar?

Fyra timmar köksstädning. Det är vad jag har hållit på med idag. För första gången hade min trappuppgång ett välbehövt köksmöte och fy fasiken vad äckligt det var när man började titta (och lukta) närmare på saker och ting. 

Det är ganska knepigt det här med att dela korridor/trappuppgång. För samtidigt som jag tycker att det är bra att alla vet vem som bor i vilka rum så vill jag personligen inte bli bästis med hela gänget. Det har ingenting att göra med dem, de verkar alla väldigt vettiga och trevliga. Men när jag är hemma vill jag vara för mig själv. Annars blir jag lite galen. Jag har inga problem med att småprata med folk i köket, men jag måste behålla gränserna kring mitt eget utrymme.

När jag bodde i London delade jag korridor med fyra andra typer och vi var alla mycket okej med att inte ordna gemensamma middagar en gång i månaden. Det skulle säkert ha varit trevligt. Men det var också trevligt att inte ha gemensamma middagar.

Vad tycker ni som också har delat kök med folk?

4 kommentarer:

Kristin sa...

Vi var 7 i min korre i Uppsala. Eller ja, 6 och en sociopat som aldrig vågade visa sig för oss. Malin var vår husmor som brydde sig om odiskade temuggar o ville att allt skulle vara snyggt o rent. Hon fick ordentlig damp ett par gånger. Resten av oss brydde oss inte så mycket över om det var rent eller smutsigt, så länge vi hade rena rum att sova o olugga i. På hösten brukade jag o Manne o Fredrik fixa middagar tillsammans. Det var trevligt. På våren ändrades korridoren i o med att tysta Sam o Ruby (asiatiskt lugn) byttes ut mot Rike o Rada (hektisk komik). Då blev vi 3 tjejer en trio som höll ihop i vått o torrt o kände att vi tog över korridoren. Det var underbart att aldrig vara ensam. Sen igen, de dagar då vi var tvungna att låsa in oss på rummen för att plugga, kändes skrämmande tysta o besvärliga. Vi knackade jämt på hos varandra. Saknar det, men skulle inte ha velat koncentrera mig på min Gradu i den atmosfären!

Nina sa...

Det låter som en ganska bra blandning. Samtidigt som jag just nu kanske relaterar mest till sociopaten, haha. Nej det är klart att jag pratar med folk när jag ser dem i köket och så, men det kan nog bli lite knepigt när man vill olika saker. Det är klart att de som vill lära känna varandra kan göra det, men det behöver ju inte automatiskt vara så att de som inte vill joina korridorsövertagandet inte också skulle ha sina egna sociala liv. Det är väl kanske där problemet ligger för mig, när jag är hemma har jag liksom redan markerat för mig själv att jag inte hänger med folk. Att sen känna att jag 'borde' göra det för att andra kanske tycker att jag är mysko blir lite märkligt. Jag kan ju ha varit hur social som helst innan jag kom hem.

Kristin sa...

Jag förstår vad du menar. Sen igen i mitt fall när jag bodde med mina närmaste vänner så kändes det aldrig som om jag gick hem efter en tung dag för att få vara i lugn o ro. utan för att hänga med Rike o Rada o höra vad de varit med om under dagen o fortsätta på vår humor-rebus. Ibland kunde vi bara sitta o stirra tillsammans inne, eller ute på trappan. Då rökte Rada alltid.

Temumriken sa...

Jag delade kök med två finska flickor första året i Åbo och det var nog lite si och så med den sociala samvaron. Förutom språkbarriären så hade jag också ett stort behov av att vara för mig själv, vilket i sin tur blev lite konstigt när någon av de andra hade en massa gäster och jag knappt vågade sticka ut näsan och gå till badrummet. Det var lite synd, för en av de andra var väldigt social och hade nog gärna sett att vi gjort mera tillsammans, hon var den sorten som tyckte det var fånigt att ha varsin handduk på vessan.