Tankespret/tankespröt

Det är nästan tomt i läsesalen och solen skiner in genom takfönstren. Vad gör jag här en lördag? Det är något i frånvaron av människor och närvaron av böcker och ord men också i lördagens brist på krav som gör salen till en skön plats att tänka på. Idag behöver jag inte de andra människornas koncentration för att kunna tänka, idag är det tomheten, bristen på andra människors tankeströmmar som ilar kors och tvärs under takbjälkarna som får mina egna tankar att smyga sig fram. 

Som hur jag ofta tolkar min splittrade koncentration som ett problem men att det kanske handlar om att jag vill så mycket, att det finns så många världar att upptäcka. Och att det är ett privilegium att förvirras av sina egna drömmar, att en brist på drömmar hade varit mycket värre.

Som hur jag letar fram en gradu om Wava Stürmer från 1982, synar de maskinskrivna bladen, läser och undrar om det kanske är så att jag kan betrakta det som ligger nära så mycket klarare när jag själv befinner mig långt borta. 

Som att jag har ett nybakt bröd i min tygkasse, kavring med valnötter. 

Ute är det kall luft, kall vårluft, och blå himmel. Inne är tankarna kanske inte världsomvälvande men ändå, så där lördagssköna. Mjuka och varma, som kavringen.