Vardagen

Första jobbveckan efter semestern gick som en dans, men det är klart att tröttheten kommer ikapp, det är trots allt en ganska stor förändring detta när semestern tar slut. Men, nu ser jag fram emot hösten. Jag hoppas att det ska dyka upp några såna där höstdagar då allt doftar skog - förhoppningsvis för att man befinner sig i skogen. Kvällar då man tillåter sig att tycka att det är skönt att kvällarna är mörka utan att få ångest över att den där ljusnande tiden är så långt borta. 

Jo, det längtar jag efter.

Hösten 2012, shit alltså.

Öar och sund nu är jag lugn

Vi samlar stenar och jag hittar en som liknar en cykelsadel.

Vi ändrar våra planer och tittar på varandras ryggar, ropar varningar om sniglar.

Vem är det som bestämmer över ens liv egentligen? 

Sen försvinner solen i havet men jag märker ingenting för min blick är vänd mot dig.

Några timmar till

Den här tiden på året, det är någonting som får mig att vilja sammanfatta. Kanske är det tröttheten som slår sig fast i kroppen när man har ett par dagar jobb kvar och plötsligt tillåter sig känna efter, att inse hur mycket som har hänt sen den förra semestern. Den här tiden förra året var jag inneboende hos min vän i Gamlestan. Sen dess har jag flyttat in i Cyklistens lägenhet samtidigt som han flyttade från stan, bott i lägenheten i två terminer under vilka jag har börjat ett nytt jobb, för att sen flytta ihop med Cyklisten som återvände till stan.

Kanske inte så konstigt att jag mest vill ligga raklång och bara glo. 

Lite kvar nu, sen blir det paus. Men vi ses i augusti om inte förr.

 

Snart, snart, sommarfart

Jag läste ut Jill Alexander Essbaums roman Hausfrau väldigt fort, vill nästan gå tillbaka och läsa om den på direkten. Poetiskt språk, intressant huvudperson, och spännande att Essbaum skriver om tysk grammatik som om det handlade om livet. En roman att sugas in i, slås med och drabbas av.

"'På tyska bildar vi passiv form med verbet werden, bli. Alltså: cykeln blev stulen, om man så vill. Eller kvinnan blev bedrövad.'

   Eller kroppen blev förhärjad. Och hjärtat blev krossat. Det blev på något vis tydligare så för Anna. 'Att vara' är statiskt. 'Att bli' förutsätter rörelse. Ett paradoxalt steg mot viljelös kapitulation. Vad det än är, så gör man det inte själv. Man utsätts för det. 'Passivitet' och 'passion' börjar likadant. Det är i slutet som de skiljer sig åt."

Hon kan skriva den där Essbaum. 

I övrigt håller jag med föregående talare, nu vankas sommarfart. 

Nu blommar det

Det är varmt, men luften är ännu lite kylig. Det kryper sig på, det ska bli varmare, och jag ska snart vara ledig i två dagar. 

Jag försöker planera en vettig hög att bära med mig under semestern. Böcker alltså, men det var väl underförstått. Jag tänker att jag kanske ändå borde välja bort de där jag har spanat på på jobbet, för att faktiskt klippa. Inte tänka ens en gnutta jobb. Vältra mig i ord som jag inte har någon som helst praktisk användning av. Åh!

Det är nästan osannolikt hur många bra romaner jag har läst hittills i år, jag kan bara rada upp dem och häpna: Anthony Doerrs All the Light We Cannot See, Richard Flanagans The Narrow Road to the Deep North, Cheryl Strayeds Torch, Paula Fox Desperate Characters, Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor... Vilken läslycka.

Denna har jag precis börjat på, den verkar väldigt intressant. Och sanslöst snygg!

Ingen belöning?

Märkligt med besvikelsen som vibrerar i luften nu, som en massa ouppfyllda löften (vems?) som flyger förbi. Värmen som inte är, planerna på planerna som inte vågar tänkas. Kanske är det för att jag inte har semester än, kanske är det för att jag är van vid svala junimånader i Österbotten, men än så länge tycker jag att det går an. 

Fast jag kan ändå förstå känslan och jag delar den förstås om jag riktigt tänker efter. Hur man efter många mörka månader har längtat efter ljuset, när man i kyligaste februari har krupit ner och frusit under filten och tänkt belönande tankar om sommarvärmen. Att allt detta skulle ha varit förgäves?

Nästan ett eget rum på rim

Kanske är det först nu, en månad senare, när alla våra ägodelar är samlade i samma utrymme, som vi har flyttat ihop på riktigt, jag och Cyklisten. Man kan försöka rationalisera, slänga här, rensa ut där, men det är svårt att låtsas som om en etta är tillräckligt stor för två personer. Samtidigt är det ett lyxproblem, många bor trängre än så, otryggare än så, med svarta kontrakt, utan kontrakt, i någons soffa. 

Och det finns också  kreativa utmaningar med små utrymmen. Så här kan man lösa problemet med att bara ha ett rum att vistas i men behov av att vara ifred. Min lilla kontorsvrå inkorporerad i bokhyllan. Som står i köket. Bredvid Cyklistens cykel som hänger på väggen. En halvmeter ifrån matbordet. 

Men ändå! Min lilla vrå! 

Det kom ett brev idag också, adresserat till "Fam Cyklistsson Othman". Är det så? Blir man en familj när man flyttar ihop?