Frankrike del I

Igår kom jag tillbaka från mitt första besök i Frankrike. Och det gick faktiskt omkring en hel del fransmän med baguetter under armarna. En morgon sändes också ett 45-minuter långt diskussionsprogram om baguetter. Så vissa stereotyper kanske inte är helt galna. Min Caen-vistelse var väldigt avkopplande. När jag anlände på torsdagen gick vi och lyssnade på T's pojkväns band Macadam Club som ni kan se på bilden nedan. Rekommenderas varmt. Men annars tog vi det väldigt lugnt: gick på små promenader, lagade mat och satt och pratade. Vädret var lite halvtrist, det kom ordentliga regnskurar varje dag. Ännu större orsak att slappa, dricka kaffe och diskutera nordisk matkultur och skillnaderna mellan katolicismen i Storbritannien och Italien.

Macadam Club

Promenadvy

Mat och dryck i världens mysigaste lägenhet

Jag återkommer med lite mera bilder inom kort, den sista dagen åkte jag och T till Paris och traskade omkring i Montmartre och sneglade på Sorbonne. Men var sak har sin plats. Laddar hellre upp några bilder åt gången än lägger allt i samma inlägg. Nu är jag tillbaka i London och om ett par timmar ska jag möta syster yster den äldre med följe som kommer på besök över påsken.

Nina and the Notebooks?

Sitter på min soffsäng hemma hos T och M, slösurfar och letar ny musik. Är det någon annan som har märkt att det börjar gå inflation i bandnamn som består av ett namn (typ Nina) plus något annat (typ the Notebooks)? Här följer en lista på bevis:

Florence + the Machine
Noah and the Whale
Lulu and the Lampshades
Marina and the Diamonds
Pearl and the Puppets
Samuel and the Dragon
Emanuel and the Fear


Kanske dags för förnyelse?

Det franska köket

Marknad i Caen

Man skryter när man kan

"The essay is very well written – the standard of your written English compares well to native speakers – and the referencing is impeccable. This is very promising scholarship."

Jippii, ibland är det enda som behövs lite positiv feedback så glömmer man sånt som dålig ekonomi och tentstress. Nu tar jag mitt pick och pack och åker till Caen för några dagar.

Murphy's law

Hoppsan, det skulle visst betalas en hyra för den tredje terminen också. En sån trevlig överraskning så här två dagar innan jag åker till Caen i Frankrike. Där fick jag för att ha gått omkring och slappnat av i vårvädret.

Helgen i bilder

Krapulantiska men nöjda traskar Elin och jag längs med Chancery Lane mot...

...det gigantiska Somerset House vid Themsen där jag insåg att min anpassning till den brittiska artighetskulturen har gått långt när min reaktion på att en kvinna påpekar att min sjal hänger och slänger i marken är att säga "sorry". "Huset" är fantastiskt vackert och innehåller en imponerande konstsamling, blev riktigt berörd av Cézannes målningar som jag alltid har tyckt om.

En engelsk fasad i universitetsområdet i Bloomsbury på väg hem från uppsatsskrivning i bibban.

Bussar vid Russel Square som jag inte annars tycker så värst mycket om eftersom det alltid är fullsmockat med turister men som jag passerade i min jakt på en pizzeria.

Man säljer inte sina vänner

Jag har funderat på att sälja tillbaka min gitarr till den affär jag köpte den i när jag lämnar London. Men någonting händer när man har spelat ett tag, när man har skrivit de första låtarna på nästan ett år. Då har man plötsligt en relation. Man säljer inte sina vänner.

Det är fredag kväll, småregningt men varmt. Jag och E ska laga halloumi och dricka rödvin och kanske gå till ett ställe där en gammal fotbollsspelare är dj och spellistan innehåller band som Camera Obscura, The Magnetic Fields och Cats On Fire. Tänka sig.

Ibland är enda sättet att komma ifrån uppsatsskrivandet att göra något helt annat. Glömma liminalitet och främmandegöring och Kerstin Ekmans troll som inte kan bestämma sig om det vill vara troll eller människa.

Kändistätt

Bilden hämtad från www.guardian.co.uk

Jag såg just Martin Freeman från The Office när jag promenerade hem från matbutiken med två tunga kassar. Just nu är jag vrålhungrig efter att först ha jobbat med essäer hela dagen och sedan gått på lektion in Academin Writing där vi var tvungna att - ja, skriva mera essä som övning för vår oförberedda essätent i april. Men jag tror ändå att jag kommer att minnas den här dagen som Martin Freeman-dagen. Tacka vet jag Gray's Inn Road, där är det minsann kändistätt.

Hundraklubben?

Märkte just att mitt förra inlägg var det hundrade på den här bloggen. Hurra. Eller? Är ganska dåligt på att inse betydelsen i sådana saker (fast Prosas födelsedag glömde jag ju åtminstone inte). Min lösning på min plötsliga släng av sentimentalitet i lördags var att gå på bio, såg Crazy Heart med Oscarsbelönade Jeff Bridges och coola Maggie Gyllenhaal. Jag är en aning svag för filmer som handlar om musiker, får en enorm kick av att se andra kämpa med låtskrivande och ångest. Snygg cinematografi och duktigt skådespeleri, trots att jag har gått på bio en hel del i år var nod det här en av de bättre filmerna jag har sett (tillsammans med A Single Man som jag också kan rekommendera).

Den här veckan är också värd ett litet hurra för våren som äntligen är här på riktigt. Nu går det att sitta utomhus och dricka kaffe när solen är framme. Idag var Gordon Square totalt fullproppad av studerande som åt sin lunch utomhus. Det betyder förstås att bibban inte lockar direkt men man kan väl inte begära hur mycket som helst. Nu är det bara två veckor kvar av den här terminen, sen börjar mitt mystiska månadslånga påsklov.

(Förresten - läser att broar rasar och att Beckham ska opereras på Mehiläinen - vad är det som händer med Åbo?)

Grattis till Prosa

Jag är bra på att intensiv-göra allt möjligt. Intensiv-läsa, intensiv-skriva, intensiv-äta. Men jag är minst lika bra på att intensiv-undvika eller låta bli saker. Ofta sånt som tidigare kan ha varit en stor del av mitt liv. För x antal år sen var tecknande min stora passion och jag tecknade så gott som varje dag, läste böcker om hur man ritar porträtt och hade rummet full med pennor, tuber och oljor. Sen hände något och nu tecknar jag nästan aldrig. Trots att jag vet att jag kan och att jag tycker att det är roligt.

Idag är det Prosas årsfest. Och det är ganska konstigt att jag inte är där med tanke på att mina tre senaste år mer eller mindre har roterat kring denna fina förening. Visst, jag är i London och festen är i Åbo och så mycket extrapengar har jag ändå inte, men det känns ändå lite konstigt. Att något som har upptagit en så stor del av ens vakna tid plötsligt inte alls är en del av ens vardag. Med Prosa har jag bl.a. varit med om följande: satt ihop en skönlitterär antologi, ordnat världens bästa julfestprogram, gjort en "Mina studiekompisar"-bok, rest till London, fotograferat andra prosaiter genom diverse råvaror (t.ex. sallad och salta kex), uppträtt med en talkörsversion av en Runebergdikt, skrivit en pjäs, lärt mig hur en förening kan/bör/inte bör fungera, gett ut vapptidningen Errores St:ae Valpurgis men framför allt, lärt känna världens finaste människor.


Så jag vill verkligen säga: ett stort grattis till en av världens finaste studentföreningar som fyller trettiofem år i år, utan Prosa skulle inte min studietid ha varit värt ett äppelskrott.

Arthur Thesleff med kråka på huvudet

SLS, Historiska och litteraturhistoriska arkivet
(På begäran av Jessi, Arthur följer med mig i ur och skur)

Gradumogen?

Den här veckan är pluggvecka. Den här veckan ska jag skriva om konflikten mellan individen och samhällsystemet i Anthony Burgess A Clockwork Orange (1962) och Ernst Jüngers The Glass Bees (1957). Det ska göras inom rummet av 2500 ord. Inte så lätt. Och det beror på att antalet ord helt enkelt är för litet. Jag har redan skrivit 2500 ord. Och saknar ännu inledning, avslutning och sammanfattande diskussion. Kanske jag börjar bli redo för graduskrivande trots allt?

Bäst att säga som Alex i Clockwork:

"Bedways is rightways now, so best we go homeways."

Långpromenad

"It's freezing outside" skriver jag till E så hon iklär sig sina varmaste islandsyllekläder. Men när vi börjar vår promenad mot Natural History Museum är det visst inte så kallt längre och solen värmer våra ansikten när vi köper varsin kaffe och strövar genom - ja, vad strövar vi igenom egentligen? Jag hade tänkt ta med mig en karta men det blev inte riktigt så. Efter en lång promenad med vissa konstiga omvägar förbi finska ambassaden hittar vi äntligen fram till NHM. NHM ligger strax söderom Hyde Park och innehåller bl.a. en låtsas-Tyrannosaurus Rex som rör på sig och är lite läskig, riktiga dinosaurieskelett samt diverse uppstoppade djur. Trots våra omvägar hinner vi se konstiga fula råttliknande vesslor, en stor urtidssköldpadda och en hel del riktigt konstiga djur. Förvånansvärt många nya bekantskaper med tanke på att jag har varit en aning besatt av naturprogram.

När vi sätter oss på tunnelbanan på väg hemåt har vi promenerat i åtminstone tre och en halv timme, våra kinder är röda och magarna kurrar. This is how I like my Sundays.

Brittisk musikjournalistik

Brittisk musikjournalistik är inte riktigt av denna världen. Hela hösten har exempelvis den 23-åriga Ellie Goulding hypats som Storbritanniens nästa Florence/Laura Marling/La Roux etc. och genast när hennes debutskiva Lights släpps så sågas hon totalt av The Guardians Alexis Petridis. I fallet Ellie Goulding håller jag i och för sig med, jag förstår inte hypen överhuvudtaget. Men - vad jag undrar är vad poängen är med att först hylla någon till skyarna bara för att sedan slita ner dem så fort det blir möjligt? Folk tycker så mycket om att se stjärnor falla att stjärnorna ibland också måste skapas för att det alls ska bli någon underhållning. Eventuellt är det här en avspegling av den extrema paparazzikultur som förekommer i Storbritannien. Jag har inte ens orkat försöka engagera mig i vem det är man borde veta någonting om. Jag njuter istället av att känna igen vackra människor som musikern och låtskrivaren Johnny Flynn som en gång korsade min gata när jag promenerar hem från matbutiken.

PS. Den som trots allt gillar att läsa sågningar bör läsa Petridis recension. Den är riktigt elak. Och ja, också riktigt underhållande.

Sympatiislänning

Anledningen till denna veckas brist på blogginlägg tänker jag (enligt överenskommelse) skylla på E och hennes isländska brännvin som inledde en mycket lyckad kväll och en mindre lyckad dagen efter. Anledningen till det isländska temat var det isländska bandet FM Belfasts spelning i Shoreditch. Stället var bra, musiken var otrolig (jag har fortfarande ont i vaderna efter att ha skuttat lite sådär smågraciöst i takt med musiken) och sällskapet ännu bättre. Om jag fortsätter att bli vän med islänningar i den här takten kan jag snart flytta till Reykijavik och känna mig ytterst välkommen.

Imorgon ska E's födelsedag firas men denna gång tackar jag nog nej till det isländska brännvinet. Men om någon är intresserad så påminner smaken om OP och det är definitivt godare än den finländska varianten. Kanske ett tips inför midsommaren.

Märkligt nog är det bara två veckor kvar av den här perioden vilket betyder att resten av våren kommer att vara helt ostrukturerad och ämnad för studier. Inga flera föreläsningar, inga post-seminarie kaffestunder. Trots det är det två månader kvar tills terminen officiellt är slut. Hittills ser det ändå ut att hända en hel del: i slutet av mars åker jag till Frankrike och sen blir det besök av ena halvan av familjen.

Nedan en av de mindre misslyckade bilderna från tisdagens spelning.

Förvirrad

Himlen är blå och BBC's väderprognos visar soligt för några dagar framåt. Förra veckan stal någon mitt smörpaket. Igår träffade jag en av mina flatmates första gången på över en månad trots att vi båda har varit hemma. Under dagens seminarium om Naiv. Super. fann jag och E att vi inte förstod diskussionerna om huvudpersonens eventuella mentala problem.

Jag är förvirrad och tydligen också naiv.

Men än så länge är jag nöjd med min vistelse i London. Trots att blogginlägg som detta verkligen får mig att ifrågasätta vikten av att läsa litteraturvetenskap. Jag kan bara hoppas att det faktum att jag är och blir allt mer intresserad av litteratur i slutändan också leder till någonting bra.