Dansar

Luften är fuktig och jag tänker humid. Tänker på damen i cornershopen på Gray's Inn Road och på att toalettpappret alltid var placerat så högt uppe på hyllan att jag fick sträcka på mig allt vad jag kunde. Och damen var ännu kortare än mig. 

Jag kommer hem och sätter mig framför datorn och ser på mitt sedvanligt passivt aggressiva sätt på några avsnitt av Dawson's Creek och undrar varför mitt liv inte är som en tv-serie med ett tillhörande soundtrack. Att varva ner från dagen. Att komma till någon slags ro genom att koppla av hjärnan i ett par timmar. Mina fåniga tankar om tv-serier som bara kommer sig av en trötthet. Som att jag fortfarande undrar vad jag gör här.

Så kommer jag på det. Jag borde ju packa. Den grå väskan uppslagen på golvet och kläder som slängs i en hög. 

När lärde jag mig att bli så här oförberedd? 

Någonstans mitt i musiken som plötsligt inte är lugn och meditativ och hjälper mig att koncentrera mig utan helt tvärtom, som dundrar och smäller, någonstans mitt i detta slår det mig. 

88 sidor:

Inledning.

Analys.

Sammanfattning.

Och jag tänker som jag brukar att nej nej, jag ska inte ta ut något ännu, det finns fortfarande noter som ska ordnas och referenser som ska hittas och marginaler som ska justeras. 

Fast sen.

Sen tänker jag att det här är inte är någon tid för att gardera sig. Inte mot nånting. Så jag dansar. Visst, jag drar för gardinerna först. Men sen, sen dansar jag. Tills jag blir svettig. Tills allt damm från plastmattan på golvet har fastnat under mina fötter. Oberoende av det jag inte vet om var jag vill vara och vad jag vill göra så har jag precis just nu gjort det jag kom hit för att göra. För att skriva. 

Och nu, för att dansa. 

Nio månader

Det är idag exakt nio månader sedan jag skrev mitt första inlägg i min gradudagbok, det inlägget inleds med meningen: "Från att ha känt mig inspirerad har jag nu gått till att känna mig övermannad av all litteratur som har skrivits om Auster."

Imorgon är det min sista officiella skrivdag, sedan åker jag till Finland över sommaren. I praktiken betyder det inte alls att jag är färdig med min gradu men det betyder åtminstone att jag borde vara färdig med ett första utkast som innehåller alla de delar som krävs för att en gradu ska godkännas. Även om jag visste det också innan jag började skriva så har en sanning blivit ännu mer sann under arbetets gång: en text blir aldrig färdig. 

Det kan låta deprimerande men jag tycker att det är bra att veta. För det betyder att det i slutändan alltid är du som avgör när du är färdig, något som i och för sig innebär en hel del ångest men som också kan göra det lättare att släppa taget. Detta eftersom det aldrig kan handla om att din text är färdig utan bara om att du är färdig med texten. Och ja, det är två helt olika saker.

Att skriva en gradu på heltid har för mig alltså tagit lika länge som att vänta ett barn. Precis som det ofta är med det första barnet lär det väl gå över tiden en aning. Med tanke på att övertid i det här sammanhanget handlar om månader snarare än veckor får jag bara hoppas att resultatet inte blir en gigantisk jättebaby. 

Som en parentes kan tilläggas att jag numera har två bloggar, på den andra bloggen Läs mig uppdaterar jag kontinuerligt recensioner och artiklar som har publicerats i olika dagstidningar och tidskrifter. Titta gärna in om du är nyfiken. 

Sommarregn-skogspromenad

Blommande näckrosor i näckrosdammen och jag smög omkring i min gula regnrock på stigarna under buskarna med känslan av att vara fyra år gammal i Skolparken i Jakobstad, buskarna stora farliga människoätande växter och jag, på expedition i en hemlig djungel.

Gradun i bilder

Det är väl självklart att det finns en massa gubbar i en uppsats som handlar om konstruktionen av maskulinitet. 

Några skisser som ser otroligt märkliga ut men som nog har haft någonslags funktion i min tankeprocess. Tror jag. Eller så var det bara kul att låtsas som om jag är jättekreativ när jag försöker reda ut mystiska begrepp. Min handledares rungande skratt när jag visade honom en av bilderna talar möjligen för det senare alternativet.

Fiktivt grattis

Idag har en person som jag tillbringar en hel del tid med namnsdag i Sverige. Hon tycker om att säga saker som:


"I'm not the answer. Not for you - probably not for anyone."


och


"But what law says you can't love a maniac?"


samt ibland


"You're a crazy boy, Adam, and every time I see you, you're crazier than you were the last time. Before long, you'll be as crazy as I am."


Ja, man blir lite frånkopplad från verkligheten när man läser samma bok ett helt år. Det är Margot Juin, en av karaktärerna i Austers Invisible som har namnsdag idag. Grattis, säger jag, eller kanske hellre félicitations eftersom Margot faktiskt är fransyska.

Förvandlas till ett monster?

Det skrivs så att fingrarna blöder för tillfället så det kommer möjligen att vara lite tyst här framöver. Det är en konstig känsla att närma sig slutet på gradun, det måste jag verkligen säga. Fast jag tror inte att jag vågar dra någon lättnadens suck innan allting är klart på riktigt, och det kommer det inte att vara förrän i höst. Men det är faktiskt ganska kul och trevligt att kunna ta tag i handledarnas konstruktiva kritik medan jag faktiskt har tid och lust att bemöta den. Jag kan tänka mig att jag liksom inte kommer att bry mig lika mycket sen när det faktiskt gäller. 

Och jag ser framför mig hur jag förvandlas till ett sånt där "jag vill bara bli färdig"-monster som jag har träffat på ganska många gånger. De är oundvikliga, jag vet, men jag tycker inte om dem. Kanske mest för att de plötsligt får flera år av studier att verka så... ointressanta. Som om allt bara handlade om det där pappret med den där påklistrade pappersblomman.

Men jag antar att också jag kommer att förvandlas. Så lämpligt då att min kandidatavhandling handlade om monster, då kan jag åtminstone se på min egen monstrositet ur ett akademiskt perspektiv.  

Kausalitet

Jag började dagen med att först tappa två ägg och sedan min rouge i golvet. Alla tre gick i kras. I natt drömde jag att jag och Dawson's Creek gänget försökte gömma oss för en mördare som var ute efter Joey Potter, men som i slutändan bara visade sig vara kär i Joey vilket jag upptäckte eftersom mördaren i misstag tappade en rosa yllesocka som han hade broderat precis när han var i färd med att skära av hennes... hår. Igår kväll läste jag ut Ingrid Betancourts 600 sidor långa och otroliga berättelse om hennes tid som gisslan hos FARC-gerillan i Colombia. Igår satt jag nio timmar i biblioteket och jobbade på gradun.

Jag tror att jag förstår hur det hela hänger ihop. 

Gradun som nöjesfältsattraktion

Centralbibliotekets läsesal är så lämpligt belägen att det tydligt hörs högljudda tjut från dem som åker fritt fall på Liseberg. Beror detta på att vi som sitter här och arbetar i vårt anletes svett verkligen ska förstå att det finns roligare sätt att tillbringa försommardagarna med än att skriva uppsats? Som om vi inte visste det redan. 

Jag frågar mig: blir vår sysselsättning kanske roligare om vi tänker på den som en nöjesfältsattraktion? Jag kan se kvällstidningstexterna framför mig:

Kaos på Liseberg när Göteborgs Universitetsbibliotek öppnar den nya uppsatsattraktionen "Gradun". 

"Det gick upp och ner i en skrämmande snabb takt" säger en besökare, "Ibland var man nere i ett totalt mörker och så plötsligt var det som om hela världen blev alldeles tydlig." 

Historien förtäljer inte hur den nya attraktionen avslutas, om det är med en mjuklandning eller med att hela konstruktionen går sönder. Stay tuned. 

Juli i juni

En jäkligt bra grej med att tillbringa början av sommaren lite längre söderut än vad jag är van vid är att jag får uppleva julivädret två gånger. Här kallas det antagligen junivädret, men nej, se där tar Göteborgarna fel. Rosorna blommar, alltså är det juli. Jag klarade faktiskt den obligatoriska filosofikursen i logik, sådeså. 

Idag har det varit Sveriges nationaldag vilket inte har märks förutom på att många butiker har varit stängda och på att det har hängt flaggor lite här och var. Samt besynnerligt nog för att en massa människor har gått klädda i vitt. Är det nånting som hör till månntro? Mitt firande (om vi nu vill kalla det så) har gått ut på att konstatera att havsvattnet är extremt mycket saltare här än uppe i Bottenviken men att det går bra att plaska omkring i det ändå. 

Det här inlägget kan för övrigt ses som en illustration till varför jag vanligtvis inte bloggar under sommaren. Inte så intressant att läsa om hur många gånger jag har simmat liksom. 

Detta är vad jag såg

Såg just på ett Kobra-avsnitt som handlade om plast och blev plötsligt nästan paranoid av tanken på hur mycket plast jag omges av utan att vara medveten om det. Försök att gå omkring i en timme utan att röra vid något som innehåller plast. Det är nästan omöjligt. 

Såg ut genom fönstret och undrade om de som ligger och solar ute på den upphöjda lilla gräsplätten som utgör min ghetto-innergård tycker om att vara omringade av fönster. Undrade också var den gamla spinkiga farbrorn med prassliga blåa byxor och bar överkropp kom ifrån. Han kanske är släkt med den tjocka farbrorn med pyttesmå orangea kalsonger som brukar sola tillsammans med sin hund utanför Humanisten.

Såg på min telefon och konstaterade att det gäller att inte fastna i ensamhetsfällan de helger då alla vänner antingen jobbar eller är på språng, alternativt så fast i kategorin bekanta att det skulle vara konstigt att höra av sig till dem. Det är en sak att trivas på egen hand och en annan att helt enkelt ha tråkigt.

Såg vad jag skrev igår och kom fram till att den bästa lösningen på dagens problem nog är att ta min utprintade gradu och min bok (Ingrid Betancourts Även tystnaden har ett slut som får mig att drömma att jag är på rymmen varje natt), köpa en glass och gå och sätta mig i en park.  

Inte somna, inte somna...

Nu är det precis så där som jag tänkte mig att det skulle komma att bli i juni. Jag och fyra andra stackare sitter i den ödsliga läsesalen och försöker jobba medan solen gassar utanför och det är tjugo grader i skuggan.

Jag tänker mig att det inte är något bra tecken när man håller på att somna av att läsa igenom sin egen text. 

Men eftersom det är Sveriges nationaldag på måndag och således ännu en röd dag som gör att bibban är stängd så är det bara att bita ihop. Och jag försöker tänka: det är inte bra att vara ute i solen mitt på dagen, det är inte bra att vara ute i solen mitt på dagen, det är inte bra att... efter ett tag kommer jag liksom av mig och det enda jag kan tänka är sol mitt på dagen.

Radioknarkare

Det började med ett försiktigt lyssnande på kulturdebattprogrammet Nya Vågen, efter det betade jag en efter en av de intressantaste sommarpratarna och sen - ja sen fick jag svår abstinens. Det gick inte att lyssna på musik och promenera längre, jag måste ha mera prat i öronen, mera debatt, mer diskussion! Och så upptäckte jag att det fanns så mycket mera. Nu kan jag knappt promenera ett steg utan att ha något av Sveriges Radios kulturprogram i öronen, ibland blir jag nästan skrämd över tanken på att jag inte har vetat om hur himla bra radio kan vara. Tänk så många andra det måste finnas som inte heller har någon aning. 

Här kommer därför några orsaker att börja radioknarka:

1. Kulturradion Kosmo med tema Medborgare - gripande men handfast intervju med författaren Aleksandar Hemon som bland annat har skrivit boken Lazarusprojektet

2. Bokcirkeln bestående av Babben Larsson, Johanna Thydell, Lars Gustafsson och programledare Marie Lundström läser Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen

3. John Ayvide Lindqvists sommarprat

4. Elisabeth Åsbrinks sommarprat

Och det här är bara några få exempel. Lyssna lyssna lyssna!