Dansar

Luften är fuktig och jag tänker humid. Tänker på damen i cornershopen på Gray's Inn Road och på att toalettpappret alltid var placerat så högt uppe på hyllan att jag fick sträcka på mig allt vad jag kunde. Och damen var ännu kortare än mig. 

Jag kommer hem och sätter mig framför datorn och ser på mitt sedvanligt passivt aggressiva sätt på några avsnitt av Dawson's Creek och undrar varför mitt liv inte är som en tv-serie med ett tillhörande soundtrack. Att varva ner från dagen. Att komma till någon slags ro genom att koppla av hjärnan i ett par timmar. Mina fåniga tankar om tv-serier som bara kommer sig av en trötthet. Som att jag fortfarande undrar vad jag gör här.

Så kommer jag på det. Jag borde ju packa. Den grå väskan uppslagen på golvet och kläder som slängs i en hög. 

När lärde jag mig att bli så här oförberedd? 

Någonstans mitt i musiken som plötsligt inte är lugn och meditativ och hjälper mig att koncentrera mig utan helt tvärtom, som dundrar och smäller, någonstans mitt i detta slår det mig. 

88 sidor:

Inledning.

Analys.

Sammanfattning.

Och jag tänker som jag brukar att nej nej, jag ska inte ta ut något ännu, det finns fortfarande noter som ska ordnas och referenser som ska hittas och marginaler som ska justeras. 

Fast sen.

Sen tänker jag att det här är inte är någon tid för att gardera sig. Inte mot nånting. Så jag dansar. Visst, jag drar för gardinerna först. Men sen, sen dansar jag. Tills jag blir svettig. Tills allt damm från plastmattan på golvet har fastnat under mina fötter. Oberoende av det jag inte vet om var jag vill vara och vad jag vill göra så har jag precis just nu gjort det jag kom hit för att göra. För att skriva. 

Och nu, för att dansa.