Dit for den läsningen

"Ska du göra nånting särskilt ikväll?", frågade jag storasyster när vi talade i telefon tidigare ikväll. Sen fortsatte jag att berätta om mina egna planer:
"Jag ska bara läsa, det ska bli så skönt."

Och vad händer? Jo, jag youtubar EN videosnutt med Ellen Degeneres och här har jag nu suttit i snart tre timmar. Men, jag hittade denna pärla. Se och njut, Ellen idkar högläsning av Fifty Shades of Grey.

Jag älskar Ellen.

Slukläsning

På bokmässan fick jag ett ex av Melina Marchettas Jellicoe Road (2012), den har legat på mitt fönsterbräde tills igår kväll då jag läste första halvan av boken, nu i morse när jag spontanvaknade klockan sju slukläste jag klart andra halvan. Jag vill inte avslöja för mycket, men kunde beskriva Jellicoe Road som en blandning av John Marsdens Imorgon när kriget kom-serien (en närliggande association eftersom både Marchetta och Marsden är australiensare), och Kazuo Ishiguros Never Let Me Go. Internatskolemiljö, unga karaktärer som alla har ett trasigt förflutet, och en krypande känsla av att saker och ting inte riktigt är som de verkar. Samtidigt är Jellicoe Road sin alldeles egen bok, och att läsa den kändes lite som att sugas in i en djungel. 

Djungelkänslan hade i och för sig kanske något med pärmen att göra.

Jag vet att jag hade älskat Marchettas roman när jag var i tonåren och jag älskar den inte mindre bara för att jag är vuxen. Ni som gillar (eller har barn som gillar) The Hunger Games, se till att få tag på Marchettas roman. Den finns alltså nu också i briljant svensk översättning av Katarina Kuick. I engelskt original heter boken On the Jellicoe Road (2006). 

Jag ser på ansiktena omkring mig och undrar om ens hälften av dem har någon som skulle se så förstörd ut för deras skull. Om något skulle hända mig, vems ansikte skulle då fylla tidningarnas förstasidor, vädja för mitt liv? Är en människa mer värd ifall hon har någon som sörjer henne?

Clearing the air

Det här är ett långt inlägg om förvirring och ärlighet och att vara pank och må skit. Håll ut. Det finns kanske en poäng på slutet.

En sak jag har tänkt väldigt mycket på de senaste dagarna och som också delvis har med mina tankar om höstens caféjobbande att göra är hur jag reagerar på andra människors reaktioner på att jag har börjat jobba. Eller rättare sagt, på att jag inte sysslar med något akademiskt. Det här är sjukt komplicerat i mitt huvud och jag går från att ena sekunden bli förbannad på folk runt omkring mig till att i nästa sekund vara övertygad om att jag håller på med självbedrägeri av högsta klass. Men jag ska försöka förklara, inspirerad av Ellens ärliga inlägg häromdagen.

Först bör man känna till premisserna:

1. Ända sedan jag började skolan som sjuåring har jag tyckt om att lära mig nya saker och jag har också märkt att jag är bra på det, att plugga, skriva prov och uppsatser, det har liksom varit min grej. Och det är det jag har gjort, utan avbrott, i nitton år.

2. Under våren 2012 jobbade jag med en doktorandansökan i litteraturvetenskap, den skulle skickas in i januari. Därefter följde en lång process med antagningsnivåer och sånt som höll på till slutet av maj då jag äntligen fick klartecken om att jag nästan, men ändå inte, hade blivit antagen.

3. Under hela den här perioden, samt månaderna efter detta då jag också skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori, var jag pank. Riktigt pank. Inte så där jag-har-inte-råd-att-köpa-kläder-pank utan snarare jag-har-inte-råd-att-köpa-plastkassar-när-jag-handlar-gröt-pank. Den perioden har i stort sett hållit i sig fram tills nu.

När jag berättar att jag jobbar nu är det många människor som liksom antar att jag främst gör det för att jag inte har något val, att det här är en tillfällig paus och att jag snart ska söka en doktorandtjänst igen. Det är ett rimligt antagande eftersom alla - förutom min familj då - alltid har känt mig som den högpresterande pluggisen som älskar att gå på föreläsningar. Inget konstigt med den saken. Problemet är att det här antagandet ibland får mig att gå i försvarsposition, jag börjar ursäkta mitt jobb och förklara att det faktiskt (?) är roligt, som om det var något jag var skyldig att säga, att jag just nu behöver en paus. Jag spelar alltså med eftersom jag antyder att det här är en paus från det akademiska. 

Sanningen är att jag inte har någon aning om vad det är, denna så kallade paus. Jag har aldrig gillat att planera långsiktigt. Och så långt är det fortfarande lugna puckar. Men häromdagen pratade jag med en bekant som vägrade acceptera denna kanske-paus, hen fortsatte om och om igen att säga att jag ska söka doktorandtjänst i år också, att jag måste, att det är bra att visa att jag fortfarande försöker, att det ser bra ut för framtiden osv osv. Det var jobbigt och jag hade mest av allt velat ta ett steg tillbaka och skrika "Men jag vill inte!".

Fast det här är också komplicerat. Exakt vad är det som jag inte vill? Efter den här diskussionen var jag arg i flera timmar utan att veta varför. För saken är den att jag fortfarande älskar att föra teoretiska resonemang även om det just nu är fruktansvärt skönt att inte göra det i ett akademiskt sammanhang. Och om någon av er som läser det här känner er utpekade så får jag bara säga att mina tankar kring orsakerna till att jag blir så provocerad inte egentligen handlar om era frågor som sådana utan snarare om vad som verkar vara en underförstådd aspekt av akademiskt arbete.

Jag tror nämligen att den förvåning jag ibland kan ana hos människor när jag säger att jag inte vill göra nånting akademiskt just nu handlar om status. Att vara doktorand, att vara akademiker uppfattas som ett högstatusyrke, framför allt om man som jag verkligen gillar att plugga. Om man doktorerar har man sedan möjlighet att skaffa sig en position inom något universitet. Allt detta är helt korrekt och förvåningen hos de frågvisa i min omgivning har fått sin förklaring. Så varför blir jag då så provocerad?

Jo, för att status och höga positioner är helt ointressant för mig i det här sammanhanget. Även om jag har skämtat om att det först är när man är professor emeritus som man får forska om vad man vill har det skämtet handlat mer om det absurda (men kanske självklara) i att också den "fria" akademiska tillvaron är toppstyrd och att en stor del av en universitetsanställning handlar bland annat om administration. För mig har mina studieval/livsval alltid handlat om att följa magkänslan. Jag började läsa litteraturvetenskap för att det var det roligaste jag kunde tänka mig, vilket det också visade sig vara. Jag flyttade till London för att det var något jag verkligen ville göra. Jag skrev gradu om Paul Auster för att det var en författare jag alltid har gillat. Men här börjar det slira. Jag flyttade till Göteborg för att jag inte ville bo i Finland. Jag började läsa vetenskapsteori för att jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv. Jag skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori om litteraturvetenskap för att det skulle kunna se bra ut i en doktorandansökan.

Jag säger inte att det var dåliga val, det var helt rätt eftersom jag trots allt har hamnat på en plats där jag är så nöjd med tillvaron. Jag säger inte heller att jag är den enda som följer min magkänsla, absolut inte. Det är inte det som är poängen och jag kan bara utgå från mig själv. Men det jag kan säga när jag utgår från mig själv är att jag under den här tiden då det började slira med beslutsfattandet inte har mått särskilt bra. Att känna sig vilse och samtidigt vara luspank är en usel kombination och ibland har den där yrseln kommit smygande, yrseln som får rummet att vända sig kring sin axel, yrseln som är som en slags början på en panikattack. Att sitta i en stol och känna sig yr är inte ett tecken på att man mår särskilt bra.

Samtidigt har det varit en period som jag aldrig hade velat vara utan eftersom den har gjort mig ännu mer öppen för min egen magkänsla. Och det är den jag följer nu, magkänslan, intuitionen, vad man nu väljer att kalla den. Den säger i alla fall, nej, den skriker, att jag inte vill befinna mig i universitetsvärlden just nu. Den skriker att jag älskar mitt jobb. Den skriker att det är mer än okej att vara lycklig för att jag har råd att äta annat än kokta ägg och billig blandsaft. 

Kalla det en paus om ni vill, jag varken har eller saknar det framtidsperspektivet. 

Hemmahäng

Jag hade en så fin kväll igår tillsammans med Ylva, vi tittade på Queen-konsert, sjöng med i gitarrsolon, oh-ade och ah-ade oss över låtvalen och fnissade åt John Deacons plötsliga klädbyte till shorts som mest såg ut som utslitna kalsipper. 

En kväll i nörderiets tecken, konstaterade vi när vi fortsatte kvällen med att upphetsat diskutera fördelarna med stora kalendrar.

Hemmahäng, alltså. Det är grejer det.

Ensamhetsbalans

Jag har länge varit en människa som har haft ett stort behov av att vara ensam, eller som jag brukar se på saken, att umgås med mig själv. Idag har jag umgåtts med mig själv och bara njutit av tillvaron. Men under de senaste två åren, och framför allt under det första av dessa år, har det inte alltid fungerat riktigt som jag har velat.

Nu säger jag inte att jag har varit mer ensam än någon annan, men under mitt första år i Göteborg befann jag mig i en lite konstig situation i och med att jag på sätt och vis var utbyteselev (alltså jag var utbyteselev men det var inte den upplevelsen jag var ute efter när jag flyttade hit) och samtidigt inte eftersom jag inte hängde i utiskretsar. Jag skrev gradu, en syssla som inte direkt gör att man lär känna jättemycket människor. Sen hände det också en del tunga saker, människor gick bort och människor mådde dåligt, och när sånt händer har man sällan energi över åt att vara social. Dessutom bodde några av mina närmaste vänner här tillfälligt lite nu och då vilket förstås var underbart. Men det gjorde också att det blev tvära kast mellan att den ena dagen bo i samma stad som dem till att den andra dagen inte ens bo i samma land. 

Vad jag vill komma till är att ensamhet för mig är en väldigt paradoxal känsla: jag har kunnat känna mig ensam - det vill säga lidit av bristen på umgänge - samtidigt som jag har saknat känslan av att längta efter att njuta av en självvald ensamhet. För mig är denna längtan en stor del av den jag är och vill vara. Att se fram emot en dag i mitt eget sällskap ska vara lika härligt som att se fram emot en dag i sällskap med en vän. Det ena fungerar sällan utan det andra. 

Gåva

Att komma hem från jobbet och hitta ett tjockt brev innanför dörren, att böja sig ner och känna på brevet - tjockt och hårt - att öppna brevet medan man ännu har jackan på sig och finna denna:

Boken heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit, jag fick tips om den av småkusin Johan för någon vecka sen. Hans tips slår aldrig fel. Vilken fin avslutning på onsdagen.

Favoritböcker, inte favoritbok

Om du vill göra en litteraturvetare nervös ska du ställa frågan "vilken är din favoritbok?" Jag har ingen favoritbok. I singularis, alltså. Men däremot har jag massor av favoritböcker. En av dem är J. D. Salingers (1919-2010) The Catcher in the Rye (1951), en bok som jag som Jeppisbo dessutom har en särskild relation till eftersom Lars Sunds debutroman Natten är ännu ung (1975) som är en slags pastisch på den förstnämnda boken. Senast läste jag den för kanske fem år sen, innan dess läste jag den åtminstone en gång då jag gick i gymnasiet. Nu är det dags igen eftersom The Catcher in the Rye är mitt eget förslag till bokcirkeln som jag deltar i. Jag återkommer med mera när vi har läst och diskuterat.

Och så har den ju ett så fint omslag.

"I'm flying, Jack!"

Det har varit en sådan där vecka då jag har jobbat många tidiga morgnar med väckning mitt i natten så det har inte blivit så mycket av bloggandet. Men jag börjar sakteligen vänja mig vid min nya vardag. Helt har jag inte vant mig ännu, jag tycker exempelvis fortfarande att jag ska få unna mig en massa saker i matväg när jag har jobbat mina tidiga skift, inte riktigt hållbart i längden även om det just nu är väldigt trevligt. 

Tills nästa gång en liten rekommendation: se om Titanic om ni inte har gjort det. I alla fall om ni var kring tolv när den kom. Jag hade tänkt se om den länge men så blev det äntligen av härom kvällen, visst, det finns en massa löjliga element i filmen, men jag tycker faktiskt att den fortfarande fungerar. I alla fall i mitt nostalgiska elvaåringsskimmer. Det är väl så med vissa filmer som man helt objektivt skulle ha en del invändningar emot men som kommer alldeles rätt i ens liv. Man är liksom utan tvekan den allra främsta målgruppen.

Hem och längtan

Nästan samtidigt som jag inser att jag på allvar tycker att det bästa alternativet för min julhelg är att jobba på julafton eftersom det betyder några extra lediga dagar får jag en sugande känsla i maggropen. Den brukar slå till då, min hemlängtan, då när jag vet exakta datum för när jag kommer att vara hemma. Tydligen kommer den sig inte av ovisshet utan tvärtom, av vetskapen om att jag faktiskt ska åka hem. 

Hela hösten har jag varit inställd på att jobba under julen och den biten tycker jag fortfarande är okej, jag tycker till och med att det kommer att bli ganska kul. Dels eftersom det alltid är en speciell stämning på flygplatsen, dels för att jag har hört mycket gott om att jobba på julafton. Och det må låta präktigt, men det finns liksom ingen orsak att gå omkring och jaga upp sig över sånt man inte kan påverka. 

Men för att det inte ska bli för deprimerande att komma hem till en tom lägenhet tror jag bestämt att jag ska gå all in med julpynt det här året. Julgran, ljusstakar, ja rubbet, som man skulle säga här i Sverige. Det ska helt enkelt bli den bästa underligaste ensamjulen ever.

Fast så fint som det var den smällkalla julen 2010 kommer det knappast att bli.

Ledig

Hänger med Freddie och försöker (motivera mig till att) städa lägenheten. Imorgon åker jag till Stockholm på skolningsdag, det ska bli roligt. Och ja, sen bokade jag precis julflyg för typ tusen pengar. Får verkligen lust att visa långfingret åt dem som är ansvariga för att det är så jävla dyrt att resa mellan grannländerna (!) Finland och Sverige medan det kan kosta typ ingenting att resa runt i resten av Europa.

So you think you can stop me and spit in my eye?

Guldsiska

Jag gick på lite gallerier häromdagen, tillsammans med småkusin J som studerar fotografi och som har koll på var man kan gå i Göteborg om man vill ta del av samtidskonst. Vi traskade runt på diverse ställen och kom till sist till ett galleri i Haga som har ett alldeles fantastiskt namn: Mors mössa. Där såg vi Mårten Nilssons utställning "Thorns" som är ett slags tredimensionell utveckling av ett från början tvådimensionellt mönster från 1700-1800-talet. Så beskriver han det själv i alla fall. Det var verkligen fint att se hur taggarna gjorde så att innergården utanför blev som en förlängning av gallerirummet. 

Det syns dock inte på denna bild så ni får allt ta och gå dit!

I en av törnbuskarna satt en guldsiska (goldfinch) som tydligen alltid är med i Nilssons konstverk. Galleriägaren Margareta Orreblad berättade för oss att guldsiskan är en omtyckt symbol både i konsten och litteraturen eftersom den lyckas flyga in och ut genom törnbuskarna utan att skada sig. Jag vet inte om det stämmer, men det var en väldigt fin bild. Så nu jag tänker på guldsiskan ibland där den flyger in och ut, och på att den är så nära faran hela tiden men ändå på något sätt lyckas slinka förbi de vassa taggarna.

Lugn

Spelar spel, promenerar i stan, dricker kaffe, undrar varför det alltid regnar de morgnarna då jag har morgontur. Försöker vänja mig vid en regelbunden oregelbundenhet, tidigt tidiga morgnar då ingen alls är vaken och jag låser fast min cykel på ett mörkt torg och hälsar på busschauffören, halvblundar och njuter av att det inte är någon trafik på vägen till jobbet. Sena kvällar då jag väntar på spårvagnen tillsammans med människor som är på väg ut. Det är vilsamt. Och jag har saknat vilsamheten som börjar lägga sig i min kropp. Den har inte funnits där sedan jag bodde i London och plötsligt upptäckte att jag kände mig lugn. 

Och vardagsproblemen: att välja ett par byxor till arbetsdagen som inte är för slitna eftersom de kan spricka när jag sätter mig på huk för att gräva i boklådorna.