Mässmänniskor

Bild härifrån.

Bokmässebiljett är köpt. En dag tror jag att det blir. Det kan räcka. Jag är ingen mässmänniska direkt, det är lite för mycket folk på samma ställe, det börjar lätt ringa i öronen. Förra året gick jag på seminarier och var duktig frilansskribent, det var kul. Men också seminarierna stressar mig. Eller kanske inte seminarierna i sig men det att det är så mycket på samma gång. SÅ MYCKET. Jag tänker att många författare som deltar säkert också känner sig alldeles upphängda och nedsläppta. 

Men det här är inte något klagomål, för på bokmässan finns det också mängder av människor jag vill träffa. Det är det som är det bästa. Tänk vilken tur jag har som råkar bo just i Göteborg. Det kanske var något i mitt undermedvetna som gjorde att jag, litteraturvetaren och storläsaren, också valde att flytta hit just därför. För att det en gång om året dyker upp en hel massa vänner, bekanta, forna kollegor, släkt och familj och att jag själv inte behöva åka någonstans. 

Och sen en annan grej som inte alls har med bokmässan utan med jobbet att göra. Något som gör att jag trivs så bra är nämligen inte bara mina egna kollegor utan också alla andra människor runt omkring. Jag har exempelvis en favoritpolis som jag är övertygad om att kommer att skriva en deckare när han går i pension. Och en favoritstädare, vi kan kalla honom för Jan, som kommer norrifrån och som älskar att fiska. Den sistnämnda brukar jag prata ganska länge med när det finns tid, och igår berättade han att en av hans gamla fiskarkompisar som han har känt i 45 år hade gått bort och att han skulle åka på begravning i helgen. Det är så sorgligt. Men, det gör mig också glad att ha en arbetsplats där man kan ha sådana samtal. Det må låta klyschigt, men jag tycker att det är viktigt att våga möta andra människor på riktigt, i vardagen. Det är klart att man inte alltid orkar och man kan inte heller komma överens med alla, men de där små mötena kan göra så himla mycket. Jag ska tänka på Jan i helgen.