måndag 16 september 2013

Vägra passa på

Nu är det här, höstregnet. Nu vet jag var jag bor. Inte sprayflaskregn som pudrar glasögonen utan regn som öser, blåser, in under paraplykanter, över stövelskaft. Man häller upp en kopp kaffe till, man sträcker ut benen. Sneglar lite på klockan, snart dags för jobb. Jag kommer kanske (definitivt) att ångra mig men just nu (innan jag hoppar på cykeln till flygbussen) är det skönt med regn. För ibland får man lust att säga åt folk att de ska lugna sig, inte sitta så hysteriskt i solen och njuta, inte vara ivägen med sina cyklar på cykelbanan, inte vara så jäkla snygga och somriga hela tiden. Så kommer naturen och gör det alldeles på egen hand. 

Att lite längta efter ett halvt bortregnat ansikte och ett lite småsurt humör. Att människan nog inte är gjord för att hela tiden passa på.

2 kommentarer:

Mia Skrifver sa...

Sant. Fast sen vill man gärna torka upp fort.

Nina sa...

Eller torkas upp. Av någonting stort och mjukt.