Snuvan, snuvan, så kom den då till sist. Som om den där feberdagen förra veckan var en tralier för vad som skulle komma. Hemma från jobbet med näsdukar och böcker.
Läser för många böcker på samma gång nu utan att riktigt veta vad jag vill läsa. Har börjat på den sjätte Knausen, den lär ju ta sin tid. Jag tycker om den hittills men är samtidigt lite ovillig till att gå in i den där febrigheten som brukar medfölja när jag läser hans böcker. Han kryper upp innanför pannloben och installerar sig helt fräckt där och det är inte alltid bra. Som text är det bra, för mig personligen som redan överanalyserar allt är det inte nödvändigtvis bra.
Sen har jag också börjat på husgudinnan Siri Hustvedts The Blazing World. Men jag tror att jag kanske borde spara den. För jag känner mig för trött för hennes resonemang, och jag vill läsa den på riktigt och inte bara ögna genom texten. Det är kanske en semesterbok.
Om jag ska vara helt ärlig vill jag bara läsa Tove Jansson. Och jag äger inte en enda Muminbok. Däremot läste jag precis Sommarboken som jag - förbered er för en chock - inte hade läst innan. Det hade bara inte blivit av. Den var naturligtvis alldeles underbart vis, sorglig och vacker. Total igenkänning i så många betraktelser. Därför, Tove Jansson. Hon är min tröstförfattare. Som jag läser när jag känner mig stressad eller ledsen. Att läsa henne är som att någon stoppar om en när man ligger i sängen och känner sig lite ynklig, stryker en över pannan och säger "såja, såja".
Har ni någon tröstförfattare/tröstbok?
6 kommentarer:
Åh, fina Tove och fina "Sommarboken", tur att du läste nu! En av ytterst få böcker jag läst om i vuxen ålder faktiskt.
Eftersom jag så sällan läser om böcker har jag inte direkt tröstböcker, däremot kan jag ta en lättsmält deckare eller ungdomsbok om jag är sjuk eller stressad. Men just Jansson och Kivelä läser jag ju om ibland faktiskt, och så funderar jag på om jag skulle våga läsa om "White Oleander" som jag ÄLSKADE när jag var kanske 17?
Åh, den älskade jag också när jag var typ 17! Jag kan tänka mig att man kan ha tröstförfattare eller tröstgenrer också, att man på så vis kan återkomma till samma stämning.
Jag vet, man får skärpa sig när man läser Blazing - och jag gillar det som fan. Men det går långsamt. Och du har rätt i att man måste vara lite i form för att fixa det.
Skönt att höra. Då väntar jag tills förkylningen har blåst förbi innan jag tar itu med den.
Bilderböcker. Bra sådana. Dom tröstar och förenklar tillvaron.
Oh ja. Brukar ibland smygläsa de vi har på jobbet.
Skicka en kommentar