fredag 17 februari 2017

Tack kroppen

Ibland glömmer jag bort hur ofta jag brukade ha migrän förr. Hur värken borrade in sig bakom högra ögat och tog fäste på en okänd punkt för att inte släppa taget. I förrgår hade jag huvudvärk hela dagen, men av en anledning, och det var en "vanlig" huvudvärk som släppte av sig själv. Det är knappast konstigt att man glömmer det som gör ont, det är säkert någon slags överlevnadsmekanism. Det är på sätt och vis bra att ibland påminnas om det på ett lindrigt sätt, eftersom det gör att man uppskattar normaltillståndet utan smärta så mycket mer. 

Nej, det var inte den bästa dagen på året.

Jag har aldrig haft den typ av migrän som ger aura eller hallucinationer så jag har kommit relativt skonsamt undan. Men när det har varit som värst har det inte gått att vara en fungerande människa; när hela ansiktet har gjort ont och precis varenda lukt har fått huvudet att bulta ännu mer och fått mig att önska att man kunde skruva av mitt huvud och sänka ner det i ett hav av bomull. Under en period i gymnasiet hade jag migrän en gång i veckan. Varje torsdag. Det var säkert stressrelaterat, men fy. När jag bodde i London hände det också väldigt ofta, kanske en gång i månaden.

Det är kanske inte så häftigt att slänga sig med begrepp som "tacksamhet" men jag är verkligen jättetacksam över att jag inte har migrän längre. De senaste två åren har jag haft lite känningar en handfull gånger men inte mer än så. Jag får rida på den vågen nu och hoppas att migränen inte återvänder.

Inga kommentarer: