Otydlig måndag

Fick en dag till skänks, hade inte räknat med att jobba på uppsatsen alls den här veckan men insåg att måndagen är undervisningsfri och introduktionsföreläsningen är först imorgon. Trodde jag. 

Sitter nu med en liten påtår, så där halvt förbjudet med tanke på kafferekommendationerna för gravida, jag sov otroligt dåligt inatt på grund av att Lillcyklisten av någon underlig anledning var vaken mellan 00:30 och drygt 02. Hu. Onödigt att lägga till sig med såna ovanor just nu. Antagligen var det någon tand som spökade och mardrömmar på det för det hör verkligen till ovanligheterna med såna nattpass numera. 

Följaktligen är jag inte så hemskt motiverad och pigg just nu men hoppas ändå kaffet ska ge mig en inbillad känsla av fokus en liten stund i alla fall. Just precis idag känns det inte så hemskt smart att min arbetsplats är placerad precis bredvid vår säng...

Att önska sig något man inte kan få

Går omvägar kring vissa saker just nu medan annat som egentligen inte är så akut får uppmärksamheten. I morse var det +5 grader, hösten kommer fortare här i norr. Än är träden gröna, men björken på andra sidan vägen har en liten gren som har helt gula blad. 

Jag försöker skriva ett förlossningsbrev, minns inte mycket av vad jag skrev förra gången, har kanske förträngt det eftersom ingenting blev riktigt som det skulle. Det är klart, jag har lärt mig mycket om hur jag reagerar gentemot vården och hur svårt det är för mig att kommunicera när allt mitt fokus ligger på andning och avslappning, men det är ändå svårt att förmedla vad det är jag behöver.

Mycket av min oro beror på vetskapen om hur illa förlossningsvården fungerar och jag har svårt att bortse från det när jag skriver ner mina tankar. "Jag vill ha stöd", skulle jag kunna skriva, "om ni har tid", skulle jag kunna fortsätta. Samtidigt som jag inte vill belasta de enskilda personerna för att systemet inte fungerar. Men det är så skevt. Det rimligaste hade väl varit att vara lite normalt nervös för en förlossning på grund av att det är en så galen grej, inte för att man är rädd för att personalen ska vara så stressad att de fattar snabba beslut för att de måste hasta in till nästa födande. 

Tänker istället på sånt som lekbord för barn, vilka växter som trivs i vilka väderstreck, amningsnattlinnen och bakmaskiner. Samtidigt som dokumentet där bakom pockar på min uppmärksamhet. Uppsats 3.0.

Nästan harmoni

Ibland får vi till dem, helgerna. Det här var en lugn helg utan några större katastrofer (dvs. trotskonflikter eller galna läggningar). På lördagen tillbringade vi en heldag hos kompisar som har en stuga en bit utanför stan där vi både hann äta lunch i fred medan barnet sov, leka, och bada i sjön. På söndagen först en halvinspirerad utflykt till "HAAVEET" (som Lillcyklisten alltid deklamerar) följt av en spontan inbjudan till bubbel och snittar hos en vän som äntligen har fått ett superjobb efter alldeles för lång tids letande.

Undrar i mitt stilla sinne om fredagsdejten hjälpte till att bädda för lite bättre humör hos mig och Cyklisten? Kanske. Önskar att jag hade tid och råd med mer sånt nu innan Minicyklisten föds, men jag känner mig minst sagt jagad av tidsbristen och allt jag har kvar att göra med uppsatsen. 

På fredag fyller Lillcyklisten två år och det är ytterst oklart hur vi ska fira honom eftersom hans farföräldrar båda är över sjuttio och vår gård är ungefär lika mysig som en parkering. Det finns en risk att vi bjuder hem oss till deras innergård och hoppas att de kan tänka sig koka kaffe om vi bidrar med resten. Så tråkigt att inte kunna ha ett ordentligt kalas nu när han faktiskt tycker det är roligt. Haha. Kommer säkert att få äta upp de orden om några år. 

Framåt

Inatt var en natt då jag vaknade varje gång jag skulle vända mig i sängen. Vilket är ganska många gånger. Så mina förväntningar inför dagens arbetsinsats var inte särskilt höga. Trots det har det gått oväntat bra och jag har hittat två texter som känns otroligt relevanta för min analys. Jag begriper att det här är väldigt ointressant för alla utom mig, men eftersom livet just nu består av i princip tre saker: skriva uppsats, vara gravid och ta hand om en tvååring är det inte så mycket annat som får plats i den här bloggen. 

Det känns i varje fall skönt att ha den där känslan av att ha klivit över en tröskel till i tankearbetet. Imorgon ska jag skicka text till min handledare och även om jag vet att hon kommer att komma med synpunkter som kommer att kullkasta en hel del av vad jag har skrivit känns det ändå som rätt tillfälle. Att jag sen bara har en vecka jobb kvar innan de "riktiga" studierna inleds, ja, det är väl bara att acceptera.

Gravidlistan 2.0

Den här listan fyllde jag i för nästan exakt två år sen, så jag tänker att det är lite kul (i alla fall för mig) att jämföra.

När fick du veta på att du var gravid?

I februari, precis en vecka efter att jag hade ringt min chef och meddelat att vi kommer att flytta tillbaka till Göteborg och att jag vill börja jobba i januari 2021. Oops.

När berättade ni för omgivningen?

Ganska tidigt tror jag? Jag minns ärligt talat inte riktigt, den biten kändes betydligt mindre dramatisk den här gången, antagligen för att vi blev väldigt överraskade och hade rätt mycket annat att tänka på. Det var nog snarare så att det var skönt att berätta för folk för att inte behöva vara ensam med chocken.

När är det dags?

I slutet av september, med andra ord är det ungefär en månad kvar, give or take.

Har du oroat dig mycket under graviditeten?

Det har jag tyvärr gjort. Inte så mycket över barnets mående, men väldigt mycket över familjens mående. Hur ska Lillcyklisten reagera? Hur ska vi orka? Var ska vi alla sova (vi bor i en tvåa)? Hur ska det bli med mina studier? Och så vidare och så vidare. Mycket tyngre psykiskt den här gången faktiskt, det beror nog delvis på att vi har en trotsig tvååring att hantera samtidigt, men också på att vi verkligen inte hade planerat att få ett till barn just precis nu. Det har gjort att oron har överskuggat det roliga med att vi ska få ett till barn - för det är så klart också roligt och spännande! Men jag tycker att det är viktigt att prata om att man kan ha väldigt mycket motstridiga känslor samtidigt som man vill ha ett barn. Det är livet liksom och så får det vara.

Hur har du mått?

Fysiskt har jag mått rätt bra. Lite mer illamående i början, och en fruktansvärd hunger på det. Jag hade också rätt jobbig foglossning ett tag, i slutet av våren och början av sommaren, men det har faktiskt släppt nu. Precis som förra gången känner jag mig ganska rörlig vilket är skönt, jag har dock märkt att det är jobbigare att cykla den här gången men tror att det beror mer på min nuvarande cykel än på gravididteten, hehe.

Gillar du att vara gravid?

Det gör jag! Den här bebisen är synnerligen gymnastisk av sig och det är mysigt när den håller på och far av och an därinne. Men det är tyngre att vara gravid när man har ett annat barn att ta hand om, så klart, nu har han tack och lov lärt sig att gå upp för våra tre trappor själv men det är inte någon fröjd att hålla på lyfta och bära samtidigt som man är gravid.

Hur tänker du kring förlossning?

Oj, jag tänker så otroligt mycket! Men framför allt jobbar jag på att försöka släppa kontrollen och lita på att det kommer att gå bra. Eftersom Lillcyklisten föddes med akut kejsarsnitt och vi hade en väldigt jobbig första tid har jag fått bra stöd från vården med både psykologer och extra träffar med förlossningsläkare som har gått igenom min journal. Den här gången ska vi också gå en profylaxkurs vilket känns bra eftersom det känns viktigt att ha mer egna redskap den här gången. Det är otroligt deppigt att det är så, men all vetskap jag har om hur otroligt undermålig arbetsmiljö svenska barnmorskor har idag och med tanke på att vi inte upplevde att vi blev bra bemötta när Lillcyklisten föddes känns det inte som att jag vågar lita på att jag kommer att få någon hjälp utifrån. Men jag försöker se det som en styrka, att det (kanske självklart nog?) är jag som måste ta ansvar för hur det går och vilken hjälp jag kan få.

Tisdag

En mindre produktiv dag. Jag har sovit två tupplurer och inte kunnat fokusera. När jag väl fick tag på energin började de bila i lägenheten snett ovanför så allt skallrar och brölar och det går inte att tänka. Samtidigt försöker vi komma på ett smart sätt att ta oss ner till Göteborg när vi flyttar med två barn. Och så hittar vi inte vårt nuvarande hyreskontrakt som vi behöver säga upp.

Ja, en sån dag. Oljud. Störningar.

Pizzameditation

Jag började dagen med att försöka föreslå för Cyklisten att vi kanske skulle åka till IKEA. Så peppad var jag på att börja skriva igen. Men det lossnade som tur var efter lunch och nu känns det ändå helt okej. Det går alltid trögt på måndagar. 

Egentligen skulle jag helst bara läsa vidare i Curtis Sittenfelds Rodham, romanen som handlar om vad som hade hänt om Hilary Clinton inte hade blivit Clinton och alltså inte hade gift sig med Bill. Dels vill jag läsa vidare i den för att den är bra, den är också så där lagom lättläst att jag kan läsa i den samtidigt som Lillcyklisten leker. Dels vill jag läsa vidare för att den måste återlämnas till biblioteket på torsdag. 

I eftermiddag ska jag göra pizza, det var egentligen tänkt att vi skulle äta det igår men både jag och Cyklisten hade underliga migränkänningar så det kändes inte riktigt värt det. Att baka pizza själv är nog vad influerarna hade kallat för "self-care", så länge jag får göra det i lugn och ro är det nästan som att meditera. Hm, kanske det är en visualisering jag ska jobba med under den kommande förlossningen? Ta värkar genom att se framför mig hur jag snurrar degbitarna i lite mjöl och låter dem jäsa i 15 minuter till.

Slutet på arbetsvecka 1/3

Det är så lätt att underskatta hur trögt det kan gå att komma igång. Just idag har jag en bra dag och känner att jag kanske, kanske, kan klara det här. Igår hade jag ett totalt sammanbrott och allt kändes övermäktigt. Kanske behövde jag bara få ur mig all frustration för att kunna gå vidare. 

Nu har vi sökt förskoleplats i Göteborg. Beroende på hur det går kanske jag får några veckor ensam med två barn och utan förskola, vi får se.

Det här är en fredagsrapport, jag märker det. En uppradning av det jag har gjort, inte så mycket av vad jag har tänkt. 

 

Vi kollar på det här istället. Lillcyklisten som efter idogt jagande lyckas få kattungen som bor granne med hans farmor och farfar att närma sig honom försiktigt, och efter ett tag, stryka sig mot hans ben.

Överraskningar och inbillad kontroll

Jag blir större och större, tankarna växer sig mindre och mindre. Eller, prioriteringarna blir andra. Jag pratar med några förskoleföräldrar i parken, vi är tre gravida varav två oplanerat, det känns liksom... normalt? Att vilja ha fler barn, inget konstigt med det. Att de bara gör entré däremot, det är något som behöver processas samtidigt som man är smärtsamt medveten om att det finns många omkring en som hade gjort allt för ett överraskningsbarn.

Men det finns också ett lugn i överraskningen, i alla fall för mig som helst hade velat planera allt. Allt går inte att planera, så klart vet jag det. Har man någon gång plötsligt förlorat en nära anhörig eller känt någon som drabbats av en allvarlig sjukdom tror jag inte det går att låtsas som något annat. 

Jag funderar ganska mycket kring mitt planerande eftersom jag kan bli arg och sårad av att det pratas så mycket skit om att moderna mammor har såna kontrollbehov. Dels tänker jag att det är ett personlighetsdrag. Jag tycker att det är roligt att planera. Till och med att göra sommarschema på jobbet brukar jag lite i hemlighet njuta av. Tillfredsställelsen när man får allt att gå ihop - den är icke att förringa. Dels undrar jag om det inte bara är ytterligare ett sätt att bestraffa mammor: nämen se, nu tror de att de ska kunna ha kontroll över sina förlossningar också, hahaha. När det i själva verket är strukturella problem som kräver att man försöker upprätta kontroll över sin situation, exempelvis det jag fick veta igår, att en tredjedel av barnmorskorna på NUS i Umeå har sagt upp sig de senaste månaderna. 

Jag hade säkert mått jättebra av att bara släppa på kontrollen lite oftare. Men när så mycket i samhället rent ut sagt fungerar för jävligt, varför i hela friden skulle jag vilja det?

Om att byta förskola

Samtidigt som vi på något sätt sitter av tiden just nu känns det också som att vi äntligen strävar framåt. Det betyder att vi också håller på att lämna någonting bakom oss. Det är en process som inte är okomplicerad. Trots att jag med ganska stor säkerhet kan säga att det inte är i Umeå vi ska bo är det samtidigt här vi bor. Trots att jag inte trivs i vår lägenhet och absolut inte skulle kunna tänka mig att bo här längre än nödvändigt är den vårt hem just nu. 

Återigen ska vi riva upp, packa ner, tänka om. Skifta perspektiv. Det som känns svårast och som jag visste skulle kännas svårast är att rycka upp Lillcyklisten från hans förskola. Det är den aspekt av vår tid här som kanske har fungerat allra bäst. I morse hade han börjat gråta när Cyklisten vände runt hörnet till förskolan eftersom det har varit något av en omställning att återgå till vardagen, men så hade han fått syn på "sina" pedagoger som idag var tillbaka från semestern och hade genast blivit glad. Usch usch usch. Jag skulle så unna honom den tryggheten under hela den här underliga perioden med småsyskon och flytt. 

Samtidigt vet jag att det kommer att bli bra på nästa förskola också, vilken det än blir. Inskolningen kommer att bli mer komplicerad eftersom han just nu har ett stort trygghetsbehov och på ett annat sätt uppfattar vår närvaro/frånvaro. Men jag vet att barn är anpassningsbara. Jag vet också att det är många som flyttar och byter förskola när de får flera barn, tillökningen innebär behov av en större bostad, och den stora bostaden kanske ligger i en helt annan stadsdel. Lillcyklisten kommer ju inte att uppfatta att vi flyttar till en annan stad, för hans del hade han lika gärna kunnat byta till en annan förskola i Umeå. 

Jag försöker trösta mig själv med det. Igen. Och igen. Och igen.

Ta mig till havet?

Den här sommaren har jag inte simmat särskilt många gånger. Men jag har gjort det jag har kunnat. Nu kan jag ändå bocka av Norrbotten, havet, en sjö och en älv i Västerbotten, Kattegatt, och en sjö i Dalarna. Trots den låga totalen känns det ändå som rätt bra geografisk spridning. 

Idag doppade jag mig i Ume älv, men det blev ett snabbt kroppsdopp utan att huvudet var under ytan. Det på grund av att det är oklar vattenkvalitet i många vattedrag och finns risk för parasiter, låter sjukt äckligt men är egentligen inte farligare än att det ger klåda. Vad som är deppigare är att det är algblomning utanför Västerbottenskusten. Det är så fruktansvärt tråkigt, fy för övergödning. Det är framför allt hemskt ur miljösynpunkt, i andra (eller typ sjunde?) hand hemskt för någon som är gravid i åttonde månaden och redan har en hög kroppstemperatur.

Det har trots allt detta varit en fin helg, vi har kommit oss ut på utflykter och dagarna har löpt på rätt bra. Min sämsta tidpunkt på dagen är för tillfället förmiddagen precis när vi ska bege oss iväg, då sjunker blodsockret och tålamodet sviker men oftast lyckas vi ändå komma iväg förr eller senare. Min bästa tid? När Lillcyklisten vaknar från sin tupplur och sitter alldeles rödmosig i sin säng med ett leende på läpparna.

Fri fredag

Okej, igår var en dålig dag helt enkelt. Ibland går det inte att upptäcka när man är mitt i det, men så här i efterhand sov hela högen ganska dåligt plus att Lillcyklisten sov dåligt på förskolan. Vad kan man vänta sig av en sådan uppladdning? Inte så hemskt mycket. 

Idag har vi en extra semesterdag, det är 22 grader ute och vi har varit i en fin park där Lillcyklisten till och med kunde bada. I eftermiddag blir det utefika med svärföräldrarna och ikväll ska vi äta ost och chark (mest ost för mig då, hehe). 

Lärde honom att säga "skepp ohoj!"

Det känns som att det är lätt att underskatta hur mycket energi som går åt när man byter från ledighetstempo till jobbtempo (och tvärtom, inte att förglömma) och att det är rätt naturligt att ha någon typ av reaktion på det.

Vardag på försök

Jag har i ren och skär panik skapat en arbetsyta åt mig själv, inklämd mellan sängen och byrån har jag ställ bordet från balkongen och här ska jag försöka arbeta. Det är något med att ha en dörr att stänga om sig, lite som att markera för hjärnan att det inte är aktuellt att släppa in några andra intryck än det som har med jobbet att göra. Igår var mest en dag av stress och förvirring kring var jag skulle börja. Idag är jag nog lika stressad, men jag har i alla fall skrivit ut diverse saker jag ska läsa igenom för att komma in i mina tankar igen.

För det är lätt att glömma den biten, det är faktiskt mina tankar jag behöver komma ihåg, ingen annans. Och har jag redan tänkt dem en gång kan det väl inte vara så svårt att tänka dem igen.

Andra planer för torsdagen är att lämna tillbaka två försenade böcker till biblioteket och gå på rutinkontroll på MVC.

Motigt

Usch vad det tar emot att börja arbeta på uppsatsen igen. Jag avskyr så att jag inte har någon riktigt arbetsplats, utan ska sitta antingen vid köksbordet eller i soffan. I teorin kan jag låna Cyklistens arbetsbord men det är helt fel höjd för mig på alla sätt och hans tips att ha något under fötterna fungerar tyvärr inte alls för mig. Känner mig otroligt irriterad. Tror det är en rätt typisk övergångskänsla när semestern byts ut mot arbete. Det blir en sån konstig dynamik också när jag verkligen borde försöka skriva så mycket jag bara kan och Cyklisten inte har något jobb att gå till, jag vet att jag hade kunnat koncentrera mig så mycket bättre om jag hade varit ensam hemma men det är inte mycket vi kan göra åt den saken.

Slutgnällt för idag.

Tillbaka

Hemma igen efter ännu en lång bilresa. Hjärtat varmt av att vi äntligen kunde träffa min storasysters familj, vi har inte setts på ett år. Lilla nya syskonbarnsbebisen som var så glad och lugn, stora syskonbarnet som var så stor och storabrorig. Stugan där vi alla trängde ihop oss efter en bokningsfadäs med två campingstugor, det var knarrigt och lyhört men så värt det. Hur vi föreställer oss att barnen (barnen!) kommer att kunna leka självständigt med varandra om några år medan vi sitter och smuttar på något gott efter middagen.

Sen, in i bilen, norrut i nio timmar. Nu har Lillcyklisten legat och pratat för sig själv i sin säng i snart en timme, det är så han gör när han somnar. Oftast inte en timme då, men det är som om han behöver prata igenom allt han har sett och hört för att kunna komma till ro. Otroligt gulligt för det mesta, dock inte häromnatten när han gjorde det i två timmar mellan 23:30-01:30 och höll rätt många vakna. 

Imorgon är det förskola igen. Jag kan verkligen tänka mig att det kommer att bli intensivt de närmaste veckorna med omställningen från allt Lillcyklisten har sett under vår semester och återgången till vardagen och förskolan. Men det känns skönt att vara hemma. För utvilad blir man ju inte direkt när man semestrar med småbarn.

Däremot känns det som om min hjärna har fått omväxling och stimulans och det har jag verkligen saknat.